Min familj är bortrest och jag och min kära syster fick äran att ta hand om det de åkte ifrån. Min syster har huvudansvaret för min brors hus och hans tre katter. Jag har huvudansvaret för mor och fars hus,  tio katter och tre hundar varav den ena är min egen.

Det började bra. Allt var lugnt och fridfullt, men semesterfirarna hann knappt landa i Phuket förrän Putte (min bror) blev kontaktad av polis från Sverige. Han hade haft inbrottsförsök men grannen hade slagit larm när hon såg två män hoppa över hans höga staket klockan två på natten. Tack vare henne kunde polisen ta dem på bar gärning, men värre var det att  få ut dem ur trädgården. Min mor och likaså min bror har ett två meter högt gallerstaket för att hålla katterna inom tomtgränsen. Poliserna fick det knepigt och under tiden bovarna låg på gräsmattan och väntade försökte polisen fundera ut hur fan man skulle få ut jävelskapen. Tillsist fick de klippa upp staketet vilket hade kunnat leda till tre lösa och vilsna katter mitt i natten. Han ringde till mig och jag for dit i ilfart för att fånga in eventuella kissar som var på rymmen. Att försöka förklara hur rädd jag var när jag hoppade in i bilen och satte kurs dit, går nog inte att beskriva riktigt. Jag hade fått information om att det var mitt ex som var en av rånarna och skräcken fick inte mina nackhår att resa sig, snarare tvärtom, att de kröktes.

Innan jag lämnade mitt ex - efter att han gått ner sig helt i droger – fick jag veta hur den där världen fungerar. Vid ett tillfälle i februari då han gick en behandling i en närliggande kommun, försvann han plötsligt. Oron steg och jag  var säker på att han tagit ett återfall. Han var spårlöst borta i tre dagar men kom slutligen hem till sin familj, totalt nerknarkad. Jag befann mig just då hos familjen i ett av alla mina desperata försök att hjälpa honom. Det är nog något av det värsta jag någonsin varit med om. Han visste inte vad han gjorde och inte vad han sa, men jag minns varenda ord klockrent. Jag kommer aldrig glömma stanken av amfetamin han svettades ut blandat med lukten av hasch. Jag äcklades av honom och jag hatade honom för det helvete han ställt till med i två år i både min familj och i hans egen.

Trots att jag till större delen ville ta död på fanskapet de sista månaderna, kunde jag inte lämna honom. Jag ville hjälpa honom tillbaka till sitt liv och de framtisdrömmar vi en gång haft. Jag tyckte om denna grabben fruktansvärt mycket. Dagen efter hans hemkomst, denna dag i februari, kördes han till psyk och fick tampas med en avtändning som heter duga. Hans ångest tvingade ut hemligheter jag tänker på idag när min egen familj är drabbad av honom och ”det” han blivit. De är farliga och har inte några som helst gränser.

 Efter att ha suttit på psyk fick han tillsist en plats på Nämndemansgården i Blentarp och vi alla kunde andas ut. Men lyckan över alla framsteg han gjorde varade bara ett par månader. Det dröjde inte länge innan han skrev ut sig själv och försvann tillbaka till det liv han levt med drogerna.

Jag trodde jag skulle dö själv. Jag var så nära bristningsgränsen man bara kan komma. Jag höll på att förlora kontrollen helt och hållet och kunde inte ta mig ur helvetet. Tillsist fick jag själv söka hjälp för min depression. Jag hittar inga ord för hur jag mådde då.

 Jag är så tacksam och glad över att min familj, framför allt min älskade mor, hjälpte mig igenom detta. Utan henne hade jag inte fixat en minut av mitt liv i denna härvan.

För att återgå till det jag egentligen skulle berätta så häktades han i onsdagsnatt för ha försökt tagit sig in i min brors hus med hjälp av yxa. Han känner min bror väl och visste att han var bortrest. Hur kan man göra så? Min familj har stöttat denna grabben något fruktansvärt på sin långa väg mot ett tillfrisknande  då han och jag var ett par, och detta skulle vara tacken? Att det inte gick som planerat under behandlingstiden är hans val och problem, men kan man verkligen glömma allt  det vi gjorde för honom innan vi tillsist klippte banden helt?

Usch, vad mycket det blev nu.

Jag skulle egentligen skrivit om hur det går med djuren, huset och mammas blommor. =S Jag har satt en spruta medicin i nacken på ena kissen ikväll och det gick jättebra, jag har dammat, dammsugat och torkat golven, lagat mat, varit ute med hundarna, tömt kattlådor, fyllat på matskålar, rengjort vattenskålen och jobbat! Hur mammas blommor mår vill jag nog inte uttala mig om, men djuren har det bra och det är ju det viktigaste. Hahaha. Ok, min syster fick komma hit och försöka rädda de dyra blommorna. De är just nu på rehab under en lampa i finrummet. *Hoppas inte mamma läser detta under semestern nu*..

Ha det fint alla. Nu ska jag vila upp mig inför morgondagens alla måsten. =)

KRAM!

Ja, nu har vi kollat på ”FRÅGA BERTIL” hela jävla kvällen o halva natten. Min käke har troligen hoppat ur led efter av allt skratt och jag har förmodligen gått ner några hekto också.

Varit hos tandläkaren idag IGEN och tro mig, jag har plågats! 7.e besöket på 1.5 månad. Slå det om ni kan. Kostar massa, massa pengar, men det e det nog värt för att inte bli tannalös innan 30 strecket. Fett ont har jag i alla fall och även denna gång rann kaffe o skit överallt utom ner i halsen. Stackars Alex. Varje dag= en evig plåga. Men vill man va fin får man lida pin som det fint heter. Men jag har fan lidit pin nu de senaste åren? Inte fan blev jag snyggare för det? Ha ha.. Tvärtom! 10 kilo snärtare resulterade i att folk frågade mig om det var jag som missbrukade! Jo ellerhur..? Hur fan ser en haschkaka ut? Som ballerina? Amfetamin, Tjack you name it - hur ser det ut? Sväljer man det eller gnor man in det på kroppen? HA HA HA.. Nä, det kan de ha för sig själva. Jag nöjer mig med Level Light, har inget behov av höga höjder eller att sitta vaken i 15 dygn. Det gör jag likabra utan knark. 

Dagen har varit kanon. Jag mår såååå jävla bra! Kan inte fatta att det känns så….? Förmodligen för att det i mitt huvud (vad beträffar exet) har varit över för längesen, jag har ju egentligen varit själv i över 1 månad, fast att det kanske inte varit så ändå. Även om jag känt mig som världens mest upptagna tjej så har jag på något sätt ändå varit själv, fått avstånd från allt och lyckats slita mig loss! Att jag inte lyssnade på dig KÄRA MODER! När fan ska jag lära mig det? 1+1=2. Enkel matematik. Jag har varit dum i huvudet. Jag har slösat 2 viktiga år!

Skynda långsamt. Om 2 dar e jag 25. Skrämmer mig lite med tanke på hur jag slösat bort mitt liv de senaste åren. Nä, fan.. Ångest kan man ha i graven. Efter 25 ska jag bara vara klok och bara göra smarta drag. Bo i min jävla lägenhet, köpa trisslotter, jobba, sköta om Åke och Heidi och gå på rockfestivalen! HAHA! Tänka sig att jag kommer dit i alla fall? Det va ju inte riktigt vad jag hade planerat kanske. =P

Kom att tänka på detta med ålder och dilemma igen. Mossan va ju under 20.e när hon fortplantade sig, jag kommer vara närmare 40 säkert. Nä… Nu börjar tankarna snurra igen. Det var annat på den tiden, ja- så är det. :) Då slog fruntimmerna ner killarna med tofflor o satte på dom i buskagen.. Jag hade passat in på den tiden som slår ut tänder och bryter fingrar på folk. Den stora skillnaden är att jag inte våldtog dom i buskarna efteråt. *FY* Ajabaja. Jag är en snäll flicka nu. Man får inte aga folk. HAHAHAHA…!

 
Mamma.. Du behöver skratta! Varsågod!
Fråga Bertil.
 

 
Jag lever!
Det känns verkligen..
Jag ska ta vara på varje sekund och minut..

Make my day lillen.. ;)
Ha ha ha…

Bye!