Idag när jag vaknade kände jag inte alls för att åka till Kristianstad för att sitta och vänta ut åtta timmar. När klockan ringde 05.15 höll jag på att dö som vanligt. Men när jag slutligen tagit mig upp ur sängen, kändes det bra. Det är inte fel att träffa alla elever och arbetskamrater när man väl kommit in i gänget igen efter ett längre uppehåll.

En rolig sak som nästan blivit till en vana är att de senaste morgnarna har jag fått dra ut Affe under sängen. Han har inga problem att kasa in under sängen på magen, värre är det att kasa ut tydligen. De senaste morgnarna har han gnytt när han hör att jag är vaken och när jag böjer min vildvuxna kalufs ner under sängen ligger han där och ser nästintill panikslagen ut. På hans sätt att vara finns det bara en sak han vill säga mig. ”Matte!! Dra ut mig snabbt som ögat innan det händer en otrevlig olycka!!”.

På klubben igår fick vi testa våra hundars förmåga i spår och sökövningar. Skillnaden på spår och sök är att spårträning innebär att hunden följer markbunden vittring av en människa. I sökövningar följer hunden luftburen vittring av människa eller föremål.

Eftersom jag kört lite halvhjärtade övningar med Affe tidigare, tyckte instruktören att det var lämpligt att köra ett längre spår så det blir lite match för honom. Mycket också för att de ville se vilken nivå han ligger på och hur långt jag ska gå i träningen på hemmaplan.

Jag la ut spåret och kom tillbaks till Affe för att tillsammans gå mot målet. Allt gick precis som det skulle och instruktören sa att jag kunde utöka spåret ytterligare på hemmaplan för att det ska bli roligare för honom. Jag skulle då lägga ut mer än ett föremål och länga spåret. Jag blev än en gång väldigt stolt över min duktiga hund. Jag ska alltid ha en Border Collie. Det är en sak som är säker.

Innan spårövningen fick våra hundar även leta apport, vilket också gick väldigt bra.  ”Det märks klart och tydligt att du tränat detta med Affe och det är väldigt bra”, sa Inger ( min instruktör) till mig. Och det är självklart roligt att höra. Beröm gör mig jävligt glad. =)

Inne i klubbstugan då vi alla var samlade, berättade instruktörerna om hur viktigt det är att vi mattar och hussar stimulerar våra hundar mentalt och hajar grejen med fysisk och psykisk stimulans. Än en gång har jag min mor att tacka för allt hon lärt mig genom alla år och som jag i min tur kan tillföra min hund. För mig är det en logisk och självklar sak, men det är faktiskt inte det för alla.

Det känns bra att vara i Kristianstad och jobba idag. Komma ifrån byhålan ett tag och tänka på lite annat. Trappan är fortfarande under renovering och jag hoppades på att få lite gjort under helgen, men vi var inte två om de planerna – vilket är nödvändigt. Hur skulle det sett ut om jag skulle ge mig på att spika panel som en blådåre eller rent av tapetsera. Haha, jo väl. Förhoppningsvis kan man få lite gjort i veckan. Hatar att bo i slipdamm bland en massa verktyg och bråte.

Jag hade en fin söndag trots allt. Jag gick en riktigt lång runda med hundarna och Emelie på förmiddagen, jag tränade Affe på eftermiddagen och på kvällen hämtade vi kinamat i vanlig ordning. 

Söndagar är nog bland det bästa jag vet även om de emellanåt ser lite olika ut. Det är lugnt och skönt, allt är oftast i sin ordning.

Jag har de senaste åren aldrig varit särskilt förtjust i helger. Tidigare har det bara inneburit en massa elände. Helgerna var ett tag det värsta jag visste och jag förberedde mig redan på onsdagen inför vad som skulle ske på fredagen och lördagen. Jag hatade det mer än något annat.

Jag tycker att helgen ska vara något man längtar till..
Det som är självklart för många, är inte självklart för alla.

Varit med Affe på brukshundklubben idag och jag är riktigt, riktigt stolt. Jag har nog aldrig öst så mycket beröm över honom som jag gjort idag. Jag är så glad för att det går så bra. Det kommer bli en riktigt bra hund, jag är så säker.

Veckan och helgen har varit hektisk. Det har varit mycket med både jobb, möten och hundträning. Jag har inte sovit mycket i natt och är på konstigt humör, men jag vägrade låta humöret gå ut över Affe och träningen idag.  Det är inte Affes fel att matte har en sämre dag. Veckan som kommer ska förhoppningsvis bli lugnare. Ska hoppa in extra för en arbetskamrat imorrn, så den efterlängtade sovmorgonen får vänta till tisdag.

Igår var vi på kalas hos min far som fyllde femtioett. Jag har aldrig varit så glad över att få överlämna en present som då. Anledningen till detta var att jag och Mange varit och handlat alla möjliga sorters kryddiga korvar på ett populärt charkuteri i Näsum. Detta tyckte jag skulle bli en rolig present till min far. Jag la påsen med korvarna i kylen och tanken var att de skulle ligga där tills farsan skulle få dem, men det gick inte. När jag öppnade kylen ett par timmar efter höll jag på att slå en volt baklänges av den häftiga korvosen. Det var som att få en smäll på käften alltså! Haha! Att ha en eller två korvar liggandes i kylen är väl oki, men sex, sju stycken var extremt påfrestande för mitt stackars luktsinne. Jag höll ärligt talat på att spy. Hade jag öppnat ytterdörren i denna veva hade det luktat rökt korv i hela Västano.

Efter överlämnandet av presenten var jag tvungen att varna min kära mor och far för den våldsamma odör jag visste skulle vara ett faktum nästa gång de öppnar kylen. Kan undra hur det gått. ;)

Affe är hos mormor (min mamma) idag och hälsar på. Efter förra träningen var han helt slut och jag garanterade mamma att han skulle vara likadan idag efter träningen, men ett mess av mina kära mor talar för att det är helt tvärtom där hemma nu. Haha! Stackars morsan. Förlåt! ;) Hon som hade en heldag för sig själv idag och så kommer Affe och röjer. Han är nog värre än två spralliga barnbarn när motorn är på högvarv.

Nu är det bara en stund kvar av detta arbetspasset och gissa vad det blir för något att tugga på ikväll? Ja, det var väl inte så svårt att lista ut. Nummer 43 i menyn på restaurang Wing Wah. På namnet att höra förstår ni säkert att det är kinamat jag pratar om. =)

Nä, det finns inte mer att dela med sig av idag.

Tack för din hjälp idag mor! <3

Bye..

Imorse runt halv åtta gick jag och Affe ut i vanlig ordning, men vi gick ner mot sjön idag för omväxling skull. Vad jag inte lagt märke till innan, men som jag tydligt märkte idag, var att det var bara jag och pensionärerna ute. Det kändes lite konstigt, men mycket bättre än när man möter knarkarna i grannhuset. Jag har lärt mig tiderna rätt bra på när man bör gå ut och när man bör stanna inne. Egentligen är det inte knarkaren i huset som är otäck, utan alla dom som hänger utanför och springer ut och in och gör affärer.

 Jag blev riktigt, riktigt skraj när jag för ett par dar sedan stod bakom huset vid en träddunge och rastade Affe. Det var mörkt ute men jag såg på avstånd två långa och en kort människa komma ut från huset där knarkarna håller till. De gick åt mitt håll och jag kände hur paniken steg. Jag är egenligen inte rädd för denna kategorin av misslyckanden i Bromölla, men jag kände inte igen människorna och det skrämde litegrann. Jag måste erkänna att det nog är första gången, i hela mitt liv som jag varit så rädd. Det är helt otroligt att man kan se ut så som dessa gjorde, men den ena liknade Quasimodo och den andra liknade en blandning mellan Di Leva och Golum. Den tredje såg jag inte lika tydligt. Det var en skrämmande syn alltså! Ansiktet på Quasimodo liknade mer en gris än en människa. Jag backade ännu längre bak in bland buskarna och tog upp Affe i famnen. Just som de passerade buskaget bad jag till gud att Affe skulle knipa käft, vilket han snällt gjorde. Jag var LIVRÄDD över att bli upptäckt..! Det var HEMSKT alltså! Dessa tre liknande resultatet av ett misslyckat försök eller forskningsprojekt. Det är skrämmande. Vilken människa som helst hade blivit livrädd. Mycket också för att de kom från grannen. Gud vet vad de snortat eller injicerat.

Men där stod vi, jag och min hund, knäpptysta i buskarna. Jag kände mig dum som fan, men vad skulle jag göra? Med den oturen jag alltid har väntade jag bara på att telefonen skulle börja ringa, men dra på trissor, jag hade tur denna gången. När de rundat huset och försvunnit, hoppade jag ur buskarna och pinnade på så in i helvete hemåt. 

Vad i hela friden var det för några? Frågorna var många, men min enda tanke var att komma innanför min egen port så fort som möjligt.

Jag föredrar de tidiga morgnarna med pensionärerna. De får vara gnälliga, sura och allmänt trista när de tränger sig före i kön på Maxi eller gnäller på min parkering, men GUD vad jag älskar dem på morgnarna.

Ha det nice!

Jag tänkte att vi skulle prata lite om stress idag. =/

Jag har länge vetat att jag MÅSTE stressa för att må bra. Det konstaterade min psykolog för två år sedan. Tydligen finns det människor som blir beroende av mycket runt omkring och när delar av det försvinner blir man tokig tillsist. Det drabbade mig för sisådär 3 år och efter lång tid fick jag hjälp av en väldigt duktigt psykolog.

Grejen är den att efter att ha gått hos henne flera gånger fick jag helt plötsligt inte tid att gå där mer. Jag fattar inte varför jag la av, var det var som fick mig att dra ett streck över den behandling jag blivit erbjuden, men jag antar att det var mitt ex – som de flesta känner till – är något av det sjukaste som funnits i mitt liv. Det sägs att han ska vara friskförklarad nu, men jag bryr mig inte. Jag är så tacksam att efter 2 år kommit därifrån tillsist.

Det var inte det vi skulle prata om idag. =)
Jag mår såååå jävla bra och jag arbetar mycket bättre när saker går på tid. Det är sjukt! Vi bad en elev förra veckan att ta tiden medans jag och Emma fixade en grej, och jag kände direkt hur bra jag mådde under de få minuter det tog att fixa denna grejen. Det är sjukt att förstå detta om man inte själv lider av samma problem. Men får jag inte stressa, blir jag sjuk. Ju mer jag har att göra desto bättre mår jag. Jag är medveten om stressens konsekvenser och den har påverkat mig negativ många gånger. Men tydligen inte så pass mycket att jag blivit ”skrämd” och uppsökt läkare igen. Det är dumt, egentligen. Min mamma har alltid sagt att jag aldrig blir över 25 år gammal, fast nu är jag närmare 26 än 25 så jag hade väl tur då. ;)

 Jag använder inga som helst hjälpmedel när jag lyfter Emma, utan jag lyfter henne helt själv. Detta har jag gjort i 3.5 år och jag känner hur negativt detta har påverkat min kropp. Min arbetsledare och Emma själv, samt sjukgymnaster m.m har varit på mig som fan om att jag ska börja använda liften. Emmas sjukgymnast tittade på min rygg för ett par veckor sedan och sa att det var VÄLDIGT hög tid att börja använda hjälpmedel vid lyftet. Jag vill såå gärna avlasta min kropp i arbetet, givetvis, men den där spärren sätter stopp liksom! Det går för sakta med lift! Jag har verkligen försökt och jag kommer fortsätta träna, men liften tar sån jävla tid och jag blir irriterad och på dåligt humör. Det är som jag brukar uttrycka mig: ”jag spyr på detta alltså”, när saker och ting går för sakta. Jag vill så gärna kunna samarbeta med ett hjälpmedel, men som det ser ut just nu verkar det omöjligt alltså.

Detsamma gäller vanliga dagar när man kommit hem från jobbet, ordnat det man ska och ska relaxa i soffan. Jovisst.. Jag sitter i soffan max 10 minuter sen måste jag upp och iväg. Jag måste ha ett knakfullt schema varje dag för att sedan stupa i säng, då mår jag som bäst. Att varva ner ett par timmar innan läggdags, vet jag nog inte vad det är. Fast jag måste erkänna att jag nog blivit bättre på det den sista tiden. Jag sitter ju vid datorn en hel del nu efter att jag slutade röka (konstigt) ha ha, men man ersätter ett beroende med ett annat sägs det.

Har jag tomt på schemat en dag, skaffar jag mig saker att göra. Jag kan inte sitta rakt upp och ner och bara va. Det är irriterande helt klart.

Är det någon som känner igen sig?

Nej, nu börjar jag snart.

Nu ska jag ut med Affe och se hur lång tid det tar att varva Bromölla. ;)

Ciao!

Jo, jag lovade att uppdatera om en jävla massa från helgen, men jag skiter i detaljerna och gör en lång historia kort. I lördags kväll satt jag och några vänner och drack lite öl och pratade gamla minnen. När kvällen var över och folket hade gått hem o lagt sig, skulle jag vara duktig, smart och genialisk! Jag sprang ner utan skor, jacka och nycklar klockan tre på natten o skulle rasta hunden. Detta med en viss baktanke naturligtvis. Ju senare på natten han kommer ut, ju längre kan jag sova på morgonen. Men så hände något jag skyller ölen på. När jag gick ut med hunden smällde porten igen och i samma sekund fattade jag vad jag gjort. Där ute i mörkret stod jag och Affe utelåsta. Det bör väl tilläggas att jag bor i Bromöllas mest kriminella del. Ha ha.. Rädd? JA! Det kan man fan säga! Där skulle jag vara en superseriös hundägare och va fan händer.

I huset mitt över såg jag att grannen hade tänt så jag gallskrek och hoppades innerligt att han var vaken. Jag hade röta den natten, grannen var nyss hemkommen från en fest. Ha ha..

Efter många om och men löste det sig tillsist. Runt 4 låg jag i min egen säng och va lagom irriterad på mig själv.  

Annars är allt bra. Det finns saker jag hade önskat vore bättre, men man kan inte få allt. Jag bryr mig inte så som jag gjorde innan. Jag retar mig bara ibland.

Nu tar hunden all min tid och tankeverksamhet.
Det är rätt skönt faktsikt..
Det finns dom som kommer ångra sig i slutänden.

Ha det nice alla..! =)

“Du Alex.. Jag har aldrig fått så mycket skäll som de gånger du jobbar”.. //Emma.

(Ha ha ha ha!!)

Fan va skönt. Äntligen är Affe rumsren. Fan, va jag har slitit hårt för detta. =)

Affe har i vanlig ordning varit hos dagmatte (morsan) idag. Jag var lite, lite nervös när jag lämnade honom där i morse. Jag var bombsäker på att morsan skulle ringa lite över sju och tvinga mig hämta hunden. =S Jag väntade spänt hela morgonen på att hon skulle höra av sig och tillsist kom ett mess där det stod: ”DAMP”. Jag blev nervös som fan och ringde upp henne. Men allt var under kontroll, de gamla hundarna är inte vana vid en bebis i huset, så lite kalabalik blir det väl emellanåt.

Jag har smugit in lite agilityövningar i var dagliga lek/träning, och han visar redan ett enormt intresse. Han är modig och vågar sig på allt jag skickar honom till. I grunden tror jag det har att göra med Affes tillit till mig. Hade han inte litat på mig som sin ledare, hade han inte sprungit in i mörka ”farliga” hål, eller sprungit över svajande broar. Han blir så ivrig och glad under träningen och han visar ett enormt intresse redan. Det glädjer mig att det går så bra och det glädjer mig ännu mer att jag fått en arbetsvillig hund med mycket motor.

När jag har slutat idag ska jag hem, svida om och ut och träna lite mörkerträning. Det är nog som ordspråket säger: ”sådan matte, sådan hund”. Jag och Affe är väldigt lika på många plan, vi kräver mycket stimulans och aktivitet, och vi är mörkrädda som fan! Jag var så jävla rädd när jag var ute och gick en kväll. En äcklig gubbe med svart rock cyklar förbi och säger: ”Hej flicka lilla. Så du har hunden med dig idag?” Jag hade aldrig sett honom innan, men jag fick en känsla av att han kände mig på något märkligt vis. Han var en typisk sån där ni vet, en sån där som gillar att visa picken (tappat ordet tillfälligt). Efter att han cyklat förbi bara väntade jag på att han skulle vända och komma tillbaks med picken i högsta hugg. Fy fan va rädd jag va. Men han kom aldrig. Han hittade kanske ett annat offer. Morsan och syrran stötte på en sån äcklig jävel i skogen för ett bra tag sedan. När han öppnade rocken och skulle börja dra i snorren utbrast de något i stil med att picken var fruktansvärd liten. Ha ha.. Han försvann snabbt på sin cykel och de har aldrig stött på honom igen.

Man kan undra vad som tänder dessa män?

Aja. Nu har jag pladdrat färdig för idag.

Ha det supertrevligt!

Det är lite trist att vakna med huvudvärk, gå till sängs med huvudvärk. Jag intalar mig själv att det bör vara för att vilan de sista två veckorna varit extremt liten. Jag lägger mig sent och Affe väcker mig mellan fem och sex på morgonen. Dagarna är sedan knakfulla med stim och stress. Som min mamma sa i skogen idag ”om 1 månad har du igen det”, jag längtar!

I dag är det fredag och i morgon har Affe bott hos mig i två veckor. Trots allt arbete det innebär med valp, är dessa två veckor några utav de bästa i mitt liv. Jag har länge, länge drömt om min första alldeles egna hund och jag älskar att vakna upp till ljudet av små tassar på parkettgolvet. Han är min lilla hjälte som snabbt tillförde ljus och kärlek i mitt liv.

Det var en tragedi att förlora mina älskade hästar åren mellan 2003 och 2005. De var mitt liv, mitt allt. De gav mig så oerhört mycket kärlek och jag älskade dem över allt annat. Jag har sedan barnsben varit ryttartös och min mamma och pappa köpte mig min första egna häst i väldigt tidig ålder. Min hästar var mitt allt, mitt ljus, min framtid. Men jag förlorade dem, en efter en. En fruktansvärd hemsk händelse som nog ingen kan komma att förstå. När de grävdes ner, begravdes även intresset jag haft sedan barn. Jag visste att det aldrig skulle bli sig likt igen. Döden tog mina bästa vänner, men även en stor del av mig..

Om ni bara hade förstått känslan av ro i själen, som de gånger jag stått och kramat pållarna. Dom och jag, helt ovetandes om vad som skulle komma att hända. Usch, jag ryser. =(

Jag går i skogen med min hund, lycklig och glad. Jag vet inte vad som kommer att hända i morgon, nästa vecka eller nästa år. Jag minns och tänker tillbaka på tiden tillsammans med hästarna. Tänk vad snabbt det kan gå. Vips, så var allt borta liksom? När jag minst anade det fanns de inte längre där. När jag minst anade det, mördades min lilla gris brutalt sommaren 2008.

Det jag har lärt mig är att man aldrig kan ta något för givet. Att mitt liv är en dans idag, behöver inte innebära att det är en dans i morgon..

Det sägs att man ska leva varje dag som om det vore den sista.
Det ligger rätt mycket i det.
Faktiskt..

Ha det bra alla. =)

Kram!