Inställning.

Det känns lite bättre nu, det har varit en helg rikligt kryddad med tankar, panik och kaos. Min hjärna är död, eller nja, nästan i alla fall. Den är utarbetad och uppgiven, den har helt enkelt gått in i skallväggen. Men det finns ju bot på det också. Min hjärna behöver bara lite lugn och ro, den behöver liksom landa i alla saker som händer och sker.

Det var träning på klubben idag och jag beundrar min kursinstruktör Inger för den kaliber hon har. Av någon anledning kör hon nu kursen helt på egen hand (tanken var att de skulle vara två från början) och hon kämpar och står i. Idag har hon stått utomhus i full orkan i ca tre timmar med hur många deltagare som helst. Vi har haft ”uppletande av föremål” i skogen och jag trodde jag skulle dö av panik. Jag tål verkligen inte full orkan. Jag förstår inte hur stackars Inger orkade köra två grupper i rad.. Jag är rädd för att vi blir skälet till en mycket förkyld instruktör. Det är minsann en dam med krut i. De instruktörer jag haft, har fått sätta prov på tålamodet. Jag höjer i och med detta Jörgen till skyarna..

I fredags var jag då äntligen hos Malena och provade ut ett Back on Track täcke. Jag tackar hjärtligt för att du tog dig tiden när jag väl hade den. Vi får se vad Affe säger om täcket, eller det spelar ingen roll förresten – här bestämmer morsan. Det blir täcket på annars är det utegångsförbud i vinter.

Söndag natt, klockan närmar sig 01.00 och jag kan omöjligt sova. Dels för att jag känner mig speedad like never before och dels för att jag retar mig på orkanen utanför fönstret. Sen retar jag mig på alla dessa meningslösa mess, mail och telesamtal. Om man verkligen inte har något på hjärtat, så varför ringer man då? Och varför blir människor irriterade över att jag inte kan sitta i timtal med en mobil i örat? JA – det stör mig att folk ringer fyra gånger på rad. Svarar jag inte de första tre gångerna så svarar jag antagligen inte den fjärde heller. Varför inte ringa 118118 och snacka väder och vind om man nu tvunget ska ringa bara för att ringa?

Nej, denna kökssoffan gör benmjöl av sittbenen.
Jag överlever inte en minut till här.

Och till er med minsta förståelse men ett stort behov av att göra er åsikt hörd:

Allt är möjligt om ni inte har en aning om vad ni pratar om..

Bye!

”Kotte-Nisse”..

Upprepar ni det ”namnet” några gånger kan klangen i ”namnet” låta helt annorlunda. Jag sitter själv och upprepar det högt och medans Affe flyger upp från golvet i jakt på kottar, sitter jag själv och skäms som fan. Varje gång jag och Affe leker med kottar i skogen snackar jag alltid med honom som om hans nya namn vore ”Kotte-Nisse”. Kottarna har blivit min räddning när vi möter andra hundar och en effektivt avledande manöver. Det räcker att jag säger ”Kotte-Nisse” och han vet precis vad det handlar om.

Så fick vi då möte idag och jag kunde fan inte hitta några kottar. Jag började snacka med honom om kottarna och i samma sekund som käringen går förbi kan hon förmodligen inte undvika att höra mina försök till avledning ”Kotte-Nisse”, ”Kotte-Nisse” som följs av att jag sparkar i marken och försöker lura Affe att marken är full av kottar. Käringen tittar på mig och jag tittar tillbaka, jag hade inte en tanke på vad jag höll på med..

När käringen och hunden passerat och allt var som vanligt igen såg jag en kotte på marken. Jag skickade iväg den samtidigt som jag skrek ”Kooooootte-Nisse” för att Affe skulle uppmärksamma mig. Då slog det mig. ”Kotte-Nisse”. När jag säger ”Kotte-Nisse” låter det ibland som om jag säger ”Kåte-Nisse”, framför allt när jag drar ut på o.et. Det där får jag sluta upp med när vi möter folk.. Hahaha.. Undra om käringen…trodde…? Nä, fy. Hoppas jag aldrig möter henne igen.

Vi har gjort mycket i skogen idag. Min bror agerade figurant i dag när vi gjorde sökövningar och det gick bra TROTS dessa jävlar vindar. Det tog en stund innan han fick upp nosen, men tillsist fångade han vittringen. Bra, duktig hund. Även om jag klantar till det vanskligt med vindarna ibland, vet han i alla fall vad han ska göra och när vinden kommer rätt fångar han upp direkt. Mitt stora problem är bara att Affe vägrar skälla. Jag har tränat och tränat med alla möjliga metoder och ibland skäller han som fan på kommando och ett satans triggande, men oftast sitter han bara och glor eller välter omkull mig i sin iver. Jag bryr mig inte om skallet nu. Det får komma sen. Huvudsaken är att han kan och vill jobba, det är våra små fyrbentas hjärnor i behov av.

Har jag berättat om husrenoveringen här i ”huset som jag bor i, men som är långt i från mitt”? Om inte kommer en snabb uppdatering: Vi har världens billigaste arbetskraft, nämligen Affe själv. ”Affes Slit och Släng AB”.

Han har gjort otroligt mycket här, ätit upp en säng, skor, mattor, heltäckningsmattor, påslakan, lakan, prydnasgrejer i trä m.m. Senast gav han sig på heltäckningsmattan som satt fast (såklart) på en trappa upp i en hall. Den jävlen gjorde han garn av. Men vad husets ägare tydligen inte visste var att under heltäckningsmattan fanns det en jättefin trätrappa. Planen blev direkt att slipa och lacka, men inte nu. Hundgården först.

Igår fortsatte dock Affe sin renovering hemma så när matte kom innanför dörren var första synen träflis över hela golvet. Och när matte tittade upp mot trappen upptäckte hon till sin fasa att Affe tuggat på de första trappstegen. Han har försökt göra pinnaved av den fina trätrappan men blev störd i rätt tid, som väl var. Vi blir inte långvariga här, min hund och jag.

Idag bestämdes det att utrymmena ska begränsas. Idag har han bott i köket och när jag kom hem och öppnade dörren attackerades jag av en fruktansvärd stank jag så väl kände igen. Idag har han plundrat köksbänken och hittat en GLASBURK med ett halvtkilo fiskmjöl i.

Burken var tom och det fanns inte spår av mjöl i köket.
Jag vet en som kommer ha ont i magen i natt.

Ha det fint alla!

Äckligt, töntigt och helt fruktansvärt.

Jag är inne i en period nu som jag tycker är fruktansvärt jobbigt själv, men jag kan inte styra det hur myckt jag än försöker. Det finns säkert anledningar till denna förändring, men mina knepiga fobier och ”äckelkänslan” för alla olika ting har mångdubblerats. Jag känner det mycket skarpare nu än tidigare och det går inte en dag utan kväljningar och irritation över saker som för vissa är helt normalt.

Jag klarar exempelvis inte av att se när folk trugar/fjäskar för andra. Jag blir galen och nästan på snäppet till ”hatisk” när en människa fjäskar. Detta har alltid varit en grej som irriterar mig (vilka retar sig inte på rövslickeri egentligen?) men nu är det helt sanslöst. Att dessutom vara i en situation tillsammans med någon som väntar sig att jag ska slicka dennes röv är en situation som vederbörande ska vara jävligt glad att hon/han kom överlevandes ifrån. I sådana  lägen blir jag hatisk numera. Jag skulle ALDRIG sjunka så lågt som och fjäska och slicka röv på någon - hur lämpligt det än må vara i vissa lägen.

Detta är bara en enda grej av alla de saker som retar mig OTROLIGT just nu.

Alla de där orden som får truten att smaka galla.. =/
Det ni, det är jobbigt. Jag har till och med slutat läsa mina vänners statusuppdateringar på Facebook med rädsla för denna äckelkänsla jag drabbas av. FIKA & MYS, är något av det värsta jag vet att höra eller läsa, samt SLEM och ett par andra ord jag inte ens kan hantera i skrift. ”Nu ska jag gå och fika med en vän och senare beger vi oss hem till henne och myser ner oss”. I samma stund som jag läser en sådan mening, skulle jag kunna begå ett våldsbrott på vad som helst.

Eller har vi min andra stora fobi, nämligen när folk inte kan äta med truten stängd. Hur fan kan man tugga så högt att jag själv inte ens hör vad jag tänker? Det är så förbannat äckligt och en sådan incident kan sabba en hel dag för mig. Vad finns det i deras svalg som jag skulle tänkas vara intresserad av tror de? Det är enormt äckligt att SE maten någon annan tuggar. Herrejävla Gud folk, skona mig från det. Ni anar inte hur mycket äckligare det blir när jag i min tur spyr er tallrik full med en ny måltid.

En annan grej också som är fruktansvärd är att borsta tänderna eller se/höra andra som gör det. USCH! Behåll ert jävla gurgel för er själva. Blä!

Hår.
Hår har jag av någon anledning blivit livrädd för. Mitt hår klarar jag av så länge det sitter FAST på huvudet. Men så fort det hänger hår på tröjan så får jag gåshud. Jag fixar att rulla bort det (har blivit beroende av ”rollern”) eller ta det med händerna, men det äcklar mig. Andras hår är betydligt värre. Det krävs en enorm kraftansträngning för att jag ska kunna hjälpa någon att ta bort människohår som de själva inte når. Katthåret hemma hos Putte och Mamma har jag fått total fobi för. Något jag hoppas går över med tiden eftersom jag inte orkar rulla mig en timme innan jag åker därifrån varje gång. Hundhåret funkar. Jag vill helst ta bort det om det är på kläderna, men under ett träningspass eller en promenad är det helt oki att mina kläder är håriga.

Bacillskräck har jag alltid haft. Förr var den hemsk, men det är helt oki nu. Men det finns ändå spärrar jag inte kan låsa upp vad gäller det. Dricka från samma flaska - totalt uteslutet, äta från samma gaffel/sked – totalt uteslutet. Listan här kan göras lång, men jag stannar här.

Mask.. Ni vet masklukten när det regnar ute. När de små äckliga krypen slingrar fram och blir maskmos på vägarna. DET ni, det är katastrof för mig. Det kan innebära att jag spyr rätt ut på gatan om jag blir tvungen att promenera när det regnar eller är vått ute.

Usch. Det var skönt att skriva av sig.

Idag är jag riktigt irriterad på all töntighet som finns. Vad händer med mig?

Bye.

 

Jobba X-tra.

Jag var i kontakt med min veterinär igår kväll och mycket känns lite lättare även om problemet fortfarande kvarstår. Jag fick Rimadyl (smärtlindring) utskrivet att använda vid behov. Fortsättningsvis ska nu gossen förhoppningsvis klara ett träningspass eller en runda i skogen utan smärtor. Affe får stå på Rimadyl så länge det fungerar för honom. Det ger oss tid att planera in en perfekt tajming för den kommande operationen.

Jag var bjuden på en kryssning till Norge i helgen.. Jag har sett fram emot att komma iväg och se lite annat än det gamla vanliga, men nu har jag faktiskt ändrat mig. Det är så mycket i mitt liv som är viktigare nu och en helg i Norge hade gjort mig superrastlös och som ett brev på posten hade jag förmodligen fått eksem som heter duga. En rejäl hög dos av inre stress, innebär maniskt kliande för min del.

Men ni vet ju likabra som jag att en hel helg utan att ha något att göra skulle gjort vem som helst till ett nervvrak. Hade min hund varit frisk hade helgen varit full av aktiviteter. Efter några efterfrågningar hos vänner utan vidare resultat, beslutade jag mig för att ta tillfälle i akt. Jag frågade en arbetskamrat om hon ”kände” för att vara lite ledig i helgen då jag kan passa på att ta igen lite av de timmar jag gått förlorat pga kurser och träning. Min arbetskamrat tackade ja till erbjudandet om några timmars ledigt, så min helg är räddad. :)

Klockan 19 ikväll startar vår första simträning denna säsong. Jag är inte vidare förtjust i denna långa vägen dit, men jag tänker att det kunde varit värre. Efter ett par gånger vänjer man sig. Det ska bli skönt att dela med mig av allt som hänt Affe.
Jag tror nog de har full förståelse för hur jag tänker och planerar. 

Vissa rådgör för hundens välbefinnande, andra för egen vinning.

Annars är allt helt oki! Det knallar och går. =)

Ha det fint!

Min älskade hund.. =(

Allt får nog gå betydligt mycket snabbare än vad vi från början trott vad gäller Affe och hans höftledsfel.

Jag tränade lydnad en halvtimme idag. Efter ett lyckat moment belönar jag honom med en godbit och lite kamp med en trasa eller en snörboll jag kastar iväg. Den allra bästa belöningen är jakten efter snörbollen eftersom han inte är så intresserad av kamp. Jag kan i princip få honom att göra precis vad som helst för en stunds lek med snörbollen. Så mycket älskar han den aktiviteten. Tidigare då höftfelet fortfarande inte gett Affe några symptom och då vi inte visste hur omfattande hans höftledsfel var, kunde jag kasta snörbollen hur mycket som helst, det syntes ingen hälta efter ett träningspass.

För ett tag sedan – efter att Affe visade symptom – har jag begränsat belöningen ”snörbollen” avsevärt. Detta har jag varit tvungen till eftersom tvärnitarna i samband med bollkastningen är mindre bra för en hund med höftfel. Han kan springa efter föremål under ett träningspass, men inte för mycket. Man måste hitta en balans. Det kastas ALDRIG så mycket som en pinne eller boll i vanliga fall. Han älskar verkligen att få jaga i fatt en boll och det gör ont att ha blivit tvungen att ta bort stunden av denna lek helt ur vår vardag, men jag har varit tvungen. Han kommer med sina älskade bollar och lägger framför fötterna på mig ”snälla matte?” Men jag kan inte.. Tänk om han bara kunde förstå.. =(

Idag körde vi en halvtimmes lydnadspass och han utförde ett moment bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Den bästa belöningen utav de alla åkte fram på ett ögonblick och min hund var världens lyckligaste. Snörbollen! Han var så ivrig och så glad över att äntligen få göra det han älskar – jaga snörbollen..

Tre gånger idag belönades han med snörbollen, de andra gångerna fick han nöja sig med den tråkiga kamptrasan. Jag avslutade träningspasset genom att lägga mig ner i gräset och krama om honom. Jag kunde inte förstå att han så snabbt förstått vad jag velat ha ut av honom och att han jobbat så bra.

När jag höll på att plocka in alla träningssaker slängde jag en blick åt Affes håll när han lunkade i trädgården. Det dunkade till i hjärtat på mig och jag kände hur allt vred sig i magen, min älskade hund var halt. En halvtimmes träning, tre bollkastningar och min hund är halt. Detta är fan inte sant.. Jag vet att det är belöningen med snörbollen som gjort honom halt idag, det kan ju inte vara något annat.. Men aldrig kunde jag tro att han skulle ta sådan skada av ynkna tre gånger. Jag vet att höftfelet bara går åt ett enda håll, men jag trodde aldrig att det kunde barka utför så snabbt.

Idag har jag förstått att allt vad gäller Affes höftledsfel måste påskyndas. Det finns ingen möjlighet att han ska klara 1.5 – 2 år någorlunda smärtfritt. Det bevisades klart och tydligt idag. Jag är helt knäckt. ;(

Jag tycker det är fruktansvärt att ta ifrån honom det bästa han vet helt och hållet. Snörbollen kommer aldrig fram igen.
Om jag bara hade kunnat förklara för honom, vad enkelt det hade varit. =(

Operationen ska göras..
Hur,  när och var, vet jag inte. Jag är så tankspridd, ledsen och rädd. En operation kan innebära ett nytt liv, men som alla andra operationer finns det också risker. Det  finns en minimal risk att det inte blir bra, men då har jag trots allt gjort allt jag kan för min hund. Den dagen det inte finns någon annan utväg än avlivning eller operation, kommer jag välja operation. Den dagen är nära. =(

Hur mycket jag än funderar så kan jag inte förstå att detta drabbar oss. Världens livligaste hund med resurser för så mycket. Världens snällaste hund med en personlighet jag aldrig tidigare upplevt.. Min älskade hund…! ;( Varför händer det honom!?

En sak kan min fina hund glädjas över i alla fall och det är att en vacker dag där framme någonstans ska han få leka med sin snörboll igen…

Och jag hoppas innerligt att det kommer vara här nedanför molnen tillsammans med mig..

Tack min underbara vän, Engla, för de fantastiska bilder du tagit.
Om du bara visste hur mycket din plats i mitt liv har kommit att betyda… <3

/A

Hujedamej..

Träningen på klubben i onsdagskväll gick överraskande bra! Veckans moment gick ut på att dirigera våra hundar åt höger och vänster med hjälp av kroppsspråket och i vissa fall rösten. Jag och Affe klarade uppgiften utan några som helst problem. Jag var så stolt och glad över lillgrabben när vi åkte hem. Allt gick precis så som jag strävade efter. Jag har tränat mycket om kvällarna och lagt stor vikt på att vara noggrann. Jag har ut mycket mer på att planera träningen än att göra som många gånger förut – kasta mig in i ett halvdant träningspass bara för att det ska tränas. Det var det bästa passet på länge, eller nej - det var det bästa passet någonsin.

Det kom fram en kille till mig och sa ”den hunden har du lagt mycket tid på”. Men nej, jag håller inte med. Jag har inte gett honom mer än det han och jag behöver. Jag har inte legat i hårdträning, jag har inte suttit och råpluggat in en massa termer, snarare tvärtom. Vi tog ett break i somras - ett break jag tror vi vunnit mycket på nu med facit i hand - och jag har lagt otroligt mycket tid på simträningen i stället. När vi pratade vidare visade det sig att han överhuvudtaget inte öppnat kursboken. Jag blir mörkrädd av bara tanken. Jag vill vara förberedd och ge mig själv och hunden de bästa förutsättningarna för en bra träning. Jag vill inte komma till ett pass med helt nya moment och inte ha en aning om vad som ska hända eller göras. För mig och Affe hade det inneburit katastrof.

Jag har verkligen lärt mig av mina misstag i Affes träning. För honom och mig är planering och förberedelse nödvändigt.

Det är en underbar fredag! Jag slutar klockan tre och ska fixa mina ärenden i eftermiddag med tempo. Senare idag ska vi nämligen bege oss ner till Eslöv för att hämta hem två nya resårbottnar. Fram tills hundgården står färdig är det väl nästan bud på att sätta hänglås på dörrarna. Jag vill knappast vara med om samma sak en gång till. =P

Annars är allt bra..
Nästan för bra om jag ska vara ärlig. =)

Vi får väl se hur länge det kan tänkas flyta på denna gången. =)

Ha det fint alla!

 

Vissa dagar önskar jag livet av mig själv..

.. och idag var en sådan dag.

Jag möttes av en syn jag sent kommer glömma.

Efter en stressad färd hemåt landar jag på Maxi för att handla. Jag hade bla lovat att köpa hem ett choklad och passade på att köpa några choklad extra. (Tack gode gud för att jag av någon anledning gjorde detta).

På vägen hem planerade jag hur jag som snabbast skulle bli färdig med allt – jag skulle köra morsan till veterinären senare på eftermiddagen och hade brådis. Väl hemma slänger jag upp dörren till huset för att släppa ut hundarna.. Affe såg märklig ut, men jag funderade inte mycket på det utan asade in varorna.

Men väl inne i huset förstod jag snabbt att ”här har någon haft roligt”.

Idag har vår kära lilla kamrat, Affe, ätit upp Håkans sängmadrass, käkat på hans tofflor, ätit upp ett dörrstopp och gjort en kaktus till tusen småbitar. Det var jord och dekorationsstenar överallt på nedervåningen.

Övervåningen ska vi inte tala om! Det var skumgummi i hela sovrummet, hallen, trappan upp och i köket. Det som en gång fungerat att sova på, var numera ett tomrum. Ett STORT JÄVLA HÅL för att vara exakt! Jag har aldrig skådat något liknande! När jag säger att sovrummet var fullt av skumgummi – då menar jag verkligen det.

Panik, panik, panik. Snacka om kallsvettningar och ett hjärta som höll på att leta sig ur bröstkorgen! Shit!? Hur förklarar man detta? ”Eh, jo, tjena. Jag skulle bara tala om för dig att du troligen inte har något annat val än att sova på golvet inatt?”

Mellan svettattackerna ringde jag husets ägare och berättade om den fasansfulla upptäckten. Det verkade oki, men vad fan ska han säga?! Nu hade jag verkligen brådis. Jag började nere och dammsugade upp jorden och kaktusbitarna. Jag svor som en dåre och planerade vad jag kunde göra för att återställa allt. Jag hade ju knappast tid att köra och handla en ny madrass!

Telefonfan ringde samtidigt som jag förtvivlat pillade ut skumgummi som fastnat i dammsugarmunstycket. HELVETE! Svetten lackade och klockan gick, jag insåg att jag inte skulle hinna städa undan i sovrummet.

Innan jag var tvungen att dra vidare satte jag mig ner i all hast och skrev en lapp;

”Hej Husse..

Jag vill bara be om förlåtelse för den oreda jag ställt till…. ;(

Det var verkligen inte meningen, jag skulle ju bara se vad som fanns under madrassen…

När matte kom hem skämdes jag jättemycket. Jag ville verkligen att matte skulle hinna städa upp för att du inte skulle se det, men hon hann inte det. =( Jag är jätterädd för att du ska bli arg..

FÖRLÅT!

Det ligger choklad i kylen till dig..
Matte kände nog på sig att jag hade varit olydig, så hon köpte några choklad extra..

/Din trogne kamrat, Affe..”

….. sedan flydde vi fältet.

/A

Tjingeling!

Vi var på vårt första kurstillfälle i torsdags i Allmänlydnad 2. Jag såg en del bekanta ansikten och jag fylldes av glädje och skratt när jag såg min förra kurskamrat äntra scen, nämligen min trogna kamrat Ingolf. Jag tycker jättemycket om Ingolf och de föreställningar han bjuder på emellanåt. Hans hund är livlig, STARK men väldigt snäll. Eftersom husse och hund inte drar jämt alla gånger skulle vår instruktör (en trevlig liten dam i jämnhöjd med hunden) visa Ingolf hur han skulle göra i fortsättningen. Hunden har en tendens att dra åt alla håll och kanter. Jag svalde högt när hon greppade tag om kopplet och i samma stund var det som om man hörde visselljudet när någon slår omkull i en tecknad film. *SWISCH* och sedan slog hon en frivolt över kopplet och asades efter hunden. När jag vände mig om åt de andra kursdeltagarna för att ”låtsas” som att jag inte hade sett det, insåg jag att de tänkt likadant. Jag möttes av tio nackar i stället för tio ansikten. Jag bubblade av skratt men var samtidigt rädd för att vår instruktör kommit till skada. Men jag hörde hennes röst efter ett par sekunder och förstod på samtalet mellan henne och hundens husse att allt var allright.

Det var starten på min kurs.

Vi tränade i ca två timmar och det kändes jättebra. Kursen kom mycket lämpligt nu även om man kan tycka att det är smockfullt av massa annat i mitt liv för tillfället. Men det andra får vänta, Affe går alltid först och det är aldrig fel att förbättra relationen och träffa mängder med andra hundar. Han behöver det och jag behöver komma ut och träffa folk!

Idag (måndag) har jag varit rökfri i fem dagar. Denna gången har jag inte gnällt ett enda gång eller fått ett smärre nervsammanbrott. Men jag tror det beror på att det är fjärde gången jag slutar nu och vid detta laget kan jag rökavvänjningen in och utantill. Det är fjärde gången jag ska uthärda alla stadium som väntas och gå i kamp med en abstinens som de andra tre gångerna varit mycket starkare än min egen vilja att sluta.. Det är ett fördärv.

Jag har jobbat hela helgen medans Håkan och Olle grejat med hundgården. Den kommer bli så perfekt! Jag är så stolt över min händige hälft att det finns inte! Vi tror att hundgården kan vara färdig inom två veckor ca. Vilken lättnad..

Nä,vilket underbart väder det är ute. =) Jag tror jag ska ut och träna en stund med Affe. Han är som bäst på morgonen. Sedan blir det ett spännande ärende i Bromölla och senare ett arbetspass i eftermiddag.

Du är underbar Håkan.. Hur ska jag någonsin kunna tacka dig för att du är just du?

/A

Vilken röra.

Nu äntligen kommer uppdateringar om min strid för Affes höft, men jag orkar inte gå in på alla dessa detaljer. Kort och gott har jag under hela måndagen och tisdagen suttit i telefon med Helsingborgs djursjukhus och Agria. Djursjukhuset hävdade att de skickat Affes journal och frågan om huruvida Agria ställer sig till operationen, Agria i sin tur hävde motsatsen – de hade minsann inte fått in några papper. Trots en hel dags intensivt ringande till båda parter kom alltså papperna inte fram påstod Agria. Jag övervägde att ta bilen ner till Helsingborg och hämta journalen och sedan sätta mig på ett flyg upp till Agrias huvudkontor i Stockholm och överlämna papperna.

Igår var jag helt övertygad om att ett ex antal blodkärl skulle spricka i skallen. Hjärnblödningen hade kunnat vara ett faktum OM jag inte fått ordning på allt. Efter ännu en hel dag av ringande och nervsammanbrott fick jag äntligen allt i sin ordning, men både jag och veternären fick ett besked vi absolut inte väntat oss.

Agria täcker operationen såvida den görs innan den 1.e oktober. Att operationen skulle gå att genomföra inom 3 veckors tid är nästan omöjligt eftersom ytterst få gör den och väntetiden är lång. Men OM det skulle finnas en tid till oss då?

Hur ställer man sig till detta?

            Nackdelar:

 

• Operationen är ett mycket stort ingrepp.
• Det är inte många hundar som gjort den i Sverige.
• Affe är (som veterinären på Helsingborg sa) troligen den yngsta hunden som  operation ska göras på om det ska ske nu.
• Jag känner varken till risker eller nackdelar.
• Jag kan varken förbereda mig själv eller Affe.
•  Jag hinner inte träffa veterinären som ska operera honom för information.
•  Jag hinner inte planera ledighet och rehab.
•  Jag måste inom 2 veckor skaka fram ca 15.000 för resa, rehabkostnader (eftersom Agria inte alla gånger direktreglerar), samt betalar jag som djurägare 10% av 50.000.
•  Hunden har inte växt färdigt.

              Fördelar:

•  Agria täcker 80% av operationen om den görs inom 3 veckor. Deras maxbelopp är 50.000.

Jag pratade länge med veterinären igår som tyckte jag hade vettiga resonemang. Vem vill kasta upp sitt djur på ett operationsbord utan någon som helst kännedom om risker och så mycket annat som kan hända? Affe kan vara smärtfri i 2 år med mycket träning och veterinären sa att operationen inte är brådskande. Allt hänger på hur länge Affe mår bra och är symptomfri. 

 Pengar är mycket, men definitivt inte allt..

 

Jag väljer att göra operationen, det har jag redan bestämt, men jag väljer att göra den senare när jag vet vad det innebär och när vi har en bra planering för både hund, mig själv, arbete och rehab. Detta handlar liksom inte om att sy ihop en akut skada. Hans höft ska tas bort och ersättas med en titanprotes.. Det är inte något man kastar sig in i. Det krävs tid och planering för att Affe ska få de bästa förutsättningarna att fixa detta.

 

Så. Nu vet ni alla trogna readers!

För övrigt är det bra. Jag och Affe börjar  kursen ”Allmänlydnad 2″ i morgon och om två veckor startar vi simträningen. Det är väldigt mycket att göra nu, men det känns bra.

Det känns som att de största bitarna vad gäller mina djur är avklarade nu även om det bara handlade om ett beslut.

Idag påbörjar vi den enorma hundgården där jag är projektansvarig! ;)
Det kommer bli helt suveränt!

 

Kram på er alla!

/A 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Uppvaknande.

Jag kan fortfarande inte förstå det..

Tack för att ni finns alla.. Ingen nämnd, ingen glömd. <3

Mot nya vidder.

/A