”Kotte-Nisse”..

Upprepar ni det ”namnet” några gånger kan klangen i ”namnet” låta helt annorlunda. Jag sitter själv och upprepar det högt och medans Affe flyger upp från golvet i jakt på kottar, sitter jag själv och skäms som fan. Varje gång jag och Affe leker med kottar i skogen snackar jag alltid med honom som om hans nya namn vore ”Kotte-Nisse”. Kottarna har blivit min räddning när vi möter andra hundar och en effektivt avledande manöver. Det räcker att jag säger ”Kotte-Nisse” och han vet precis vad det handlar om.

Så fick vi då möte idag och jag kunde fan inte hitta några kottar. Jag började snacka med honom om kottarna och i samma sekund som käringen går förbi kan hon förmodligen inte undvika att höra mina försök till avledning ”Kotte-Nisse”, ”Kotte-Nisse” som följs av att jag sparkar i marken och försöker lura Affe att marken är full av kottar. Käringen tittar på mig och jag tittar tillbaka, jag hade inte en tanke på vad jag höll på med..

När käringen och hunden passerat och allt var som vanligt igen såg jag en kotte på marken. Jag skickade iväg den samtidigt som jag skrek ”Kooooootte-Nisse” för att Affe skulle uppmärksamma mig. Då slog det mig. ”Kotte-Nisse”. När jag säger ”Kotte-Nisse” låter det ibland som om jag säger ”Kåte-Nisse”, framför allt när jag drar ut på o.et. Det där får jag sluta upp med när vi möter folk.. Hahaha.. Undra om käringen…trodde…? Nä, fy. Hoppas jag aldrig möter henne igen.

Vi har gjort mycket i skogen idag. Min bror agerade figurant i dag när vi gjorde sökövningar och det gick bra TROTS dessa jävlar vindar. Det tog en stund innan han fick upp nosen, men tillsist fångade han vittringen. Bra, duktig hund. Även om jag klantar till det vanskligt med vindarna ibland, vet han i alla fall vad han ska göra och när vinden kommer rätt fångar han upp direkt. Mitt stora problem är bara att Affe vägrar skälla. Jag har tränat och tränat med alla möjliga metoder och ibland skäller han som fan på kommando och ett satans triggande, men oftast sitter han bara och glor eller välter omkull mig i sin iver. Jag bryr mig inte om skallet nu. Det får komma sen. Huvudsaken är att han kan och vill jobba, det är våra små fyrbentas hjärnor i behov av.

Har jag berättat om husrenoveringen här i ”huset som jag bor i, men som är långt i från mitt”? Om inte kommer en snabb uppdatering: Vi har världens billigaste arbetskraft, nämligen Affe själv. ”Affes Slit och Släng AB”.

Han har gjort otroligt mycket här, ätit upp en säng, skor, mattor, heltäckningsmattor, påslakan, lakan, prydnasgrejer i trä m.m. Senast gav han sig på heltäckningsmattan som satt fast (såklart) på en trappa upp i en hall. Den jävlen gjorde han garn av. Men vad husets ägare tydligen inte visste var att under heltäckningsmattan fanns det en jättefin trätrappa. Planen blev direkt att slipa och lacka, men inte nu. Hundgården först.

Igår fortsatte dock Affe sin renovering hemma så när matte kom innanför dörren var första synen träflis över hela golvet. Och när matte tittade upp mot trappen upptäckte hon till sin fasa att Affe tuggat på de första trappstegen. Han har försökt göra pinnaved av den fina trätrappan men blev störd i rätt tid, som väl var. Vi blir inte långvariga här, min hund och jag.

Idag bestämdes det att utrymmena ska begränsas. Idag har han bott i köket och när jag kom hem och öppnade dörren attackerades jag av en fruktansvärd stank jag så väl kände igen. Idag har han plundrat köksbänken och hittat en GLASBURK med ett halvtkilo fiskmjöl i.

Burken var tom och det fanns inte spår av mjöl i köket.
Jag vet en som kommer ha ont i magen i natt.

Ha det fint alla!