Ja, denna dagen känns allt annat än rolig och meningsfull. Den har enbart bestått av massa måsten, problem som ska lösas och ärenden som måste göras för att jag varit dum nog att skjuta på dem ett tag. Fast ska jag vara ärlig har det fan inte funnits tid.
Det känns ensamt också, men det är självvalt, fast egentligen inte. Det finns saker jag måste ta hänsyn till och med anledning av det får jag vara där jag är.
Men det är tillåtet att ha sådana här dagar också, man kan inte alltid vara sprudlande glad och energisk. Av årets 365 dagar är jag en frisk fläkt 350 av dem, det är rätt skapligt ändå.
Det stör mig lite också att jag missar en del höjdpunkter och för mig ”viktiga” stunder när läget är som det är. Jag jobbar mycket just nu och saknar tid med min hund. Det leder till ett ordentligt dåligt samvete. Jag längtar tills alla är tillbaks till verkligheten igen, då har jag inga semestertripper, konserter m.m att vara avundsjuk på längre och jag återgår till mitt ordinarie och något lugnare arbetsschema. =)
Affe fick sin tredje anabolaspruta i måndags och veterinären berömde väldigt mycket och sa att det blivit stor skillnad på honom. Detta glädjer mig naturligtvis med tanke på den hårda träning som ligger bakom. Han har faktiskt blivit rätt så rejäl under dessa månader och jag är så jävla stolt över hans tappra insatser. Sedan vi började simträna tror jag vi bommat ca 8-9 dagar – detta under en period på 2.5 månad. Fan, den som ger sig! =)
Det är livat under hustaket numera. Jag kunde helt enkelt inte låta bli synthandet utan köpte mig en rejäl keyboard som väntar på diverse utmaningar. Det är en keyboard av samma märke och samma serie som min förra (jag ångrat djupt att jag sålde förra året), men denna är modellen nyare. Det är svårt med teknisk engelska dock, det kommer ta tid innan man lär sig utnyttja alla finesser den är utrustad med.
En annan kul grej jag sitter och skrattar åt just nu, är ett minne från en arbetsdag i veckan. Just nu arbetar jag bland barn och ungdomar på ett läger i Yngsjö. När det inte fanns så mycket att göra passade jag på att springa ut vid entren och röka lite snabbt. Där stod det en gammal dam (kan tänka mig att det var en mormor) med en cykel och bredvid henne stod en liten tjej på typ fem år, även hon med en cykel. Jag antar att detta var anhöriga som varit på besök till ett av barnen på lägret och att de nu skulle bege sig hemåt.
Strax utanför entren går det en väg ner till en större korsande väg och jag hörde tanten predika om att tjejen skulle köra lugnt och hålla sig bredvid tanten/mormodern, eller vad det nu var.
Vägen sluttar nedåt och svänger skarpt.
Så stod då denna lilla tjej startklar med sin hjälm på sne. Hennes rosablommiga kjol fladdrade lätt när hon kämpade sig upp på cykeln som var lika hög som henne. Mormodern tjatade än en gång om att tjejen skulle ta det lugnt.
De cyklade iväg och det tog inte mer än två sekunder förrän mormodern skriker SVÄNG, BROMSA, HERREGUD! Men det lilla blindstyret och hennes fladdrande kjol visste nog varken hur man svängde eller bromsade för ekipaget flög för det första i full fart rakt fram i kurvan och ner över en grässlänt, hon krockade med en telemast och slog en kullerbytta över styret. Hon reste sig upp och gallskrek like hell medans cykeln låg upp och ner med rullande hjul.
Först blev jag ståendes som en fågelholk i väntan på livstecken men när jag förstod att allt var allright med flickan bröt jag ihop och skrattade så mycket att jag höll på att dö. Vart fan hade jag kameran då!? Jag hade ju utan tvekan vunnit första pris i ”Låt kameran gå”! Hahaha..
Ha det fint! Nu ska jag lägga mig på soffan och sova bort denna sjukt märkliga dag.
KRAM!
