Det är kallt här inne.. Putte har satt igång någon jävlar kylarfläkt i huset, vilket innebär att jag sitter med raggsockar och tjocktröja på när det i själva verket är 27 grader varmt ute. Vi får se om jag hinner skriva allt jag vill innan fingrarna förfryser och vittrar sönder.
Det är en jobbig dag idag. Jag har panik inombords och vet inte vart jag ska ta vägen. Vad jag än gör eller vart jag än kör, känns det tungt, oroligt och konstigt. Körde hem till mamma, stod i köket och bara kände efter. Inte ens där fick jag ro. Det är något som jagar mig, det är jobbigt.
Jag måste bort härifrån nu.. Kanske köra till en vän eller bara köra en stund. Lyssna på något bra i bilen, rensa ut det som gör ont, bekanta mig med det som känns bra, det jag vet är bra. Försöka komma till insikt att det som händer, händer av en anledning, försöka se ett ljus i en lång tunnel. Lämna gamla erfarenheter bakom mig, våga lita på mig själv och det mitt hjärta säger till mig.
Jag har fungerat som en robot de sista fem dagarna. Allt har skett med en sån jävla fart att det har inte funnits tid till något annat. Jag har vetat vad som måste göras och jag har fått undan allt.
Idag känns det att det skett större förändringar, något jag inte haft möjlighet att känna under dessa dagar. Jag är hos min bror – vilket jag är ytterst tacksam för. Grejorna står huller om buller i ett av hans alla rum, den röda bilen är såld *skönt* men det känns märkligt ändå. Skulder, bilpapper, lån och mycket annat är ordnat. Det ska kännas lättare nu och det gör det med närmare eftertanke, men det tar tid att vänja sig.
Det väntas 4 veckors semester med start nästa vecka. För första gången i mitt liv kan jag känna att det verkligen är nödvändigt.
Jag vet att det kommer kännas bättre snart.
Jag vet att det är tungt, men aldrig så tungt att man inte fixar det.
Kram..
