Hårdträning och anabola.

Japp, hemma in the reality. Det är bara att ta tag i det som måste göras.

För drygt en månad sedan fick jag besked om att Affe har ett medfött höftledsfel. Han fick graderingen D på höger höft vilket normalt sett innebär att höftledshålan är grund och höftkulan passar in dåligt och förlorar läget lättare. Men i Affes fall var höftledshålan normal vilket inte stämmer överens med hur det då faktiskt skulle sett ut. Hade hålan varit grund hade jag förstått logiken i att kulan inte får plats, men nu var hålan normal och en normal höftledskula borde inte ha några större problem att passa in. Upptäckten om att hålan är korrekt gav oss hopp om att kanske - med mycket träning – få in kulan en bit. Har jag en jävla tur kan jag få ner graderingen till ett C nästa år, mycket hänger på träningen.

Vi var vi hos veterinären idag och fick  en spruta anabola som hjälp till hans muskeluppbyggnad runt höften. Jag hoppas han svarar bra på behandlingen och att detta kan ge honom hopp om framtiden. Vi diskuterade även eventuella lösningar mot hans stelhet (vilket visat sig mer och mer den senaste månaden), men fick rådet om att inte tänka så mycket på det just nu, utan lägga upp en bra träning och fokusera mer på det. Veterinärens tanke var att stelheten skulle avta, och skulle så inte vara finns det åtgärder mot det om det blir aktuellt.

I nuläget är jag inte orolig för så länge han inte haltar känner jag att jag har det under kontroll. Jag vet vad jag ska göra och jag tror det kommer bli bra. Jag måste tro och hoppas på det.

Vi har gått mycket i uppförbackar och försökt apportera i vatten, men det sistnämda har varit helt värdelöst. Affe stannar när vattnet når magen och vägrar att simma ut och hämta föremålet. Suck! Så den träningen fick läggas om. Så kom gårdagen då jag satte min nya träningsplan i verket. Jag gick från den ena änden till den andra på sandstranden i Sandviken och planerade att gå i vattnet hela vägen tillbaka igen. När jag var framme i slutet av stranden kände jag genast hur det tog emot över det faktum att jag skulle trampa ner i det iskalla vattnet. Jag är inte så tuff som mitt träningsschema vill ha det till. Fan, den största badkrukan i hela Skånelän skulle ner i plurret i maj månad.

Efter ett par minuters diskussion med mig själv, gåshud som hade synts på många mils avstånd och hjärtklappning var det inte värre än att jag fick kavla upp skjortsen och ge mig ut i vattnet. Alltså, det var så kallt att jag trodde varenda inälva skulle leta sig ut ur min kropp. Jag trodde jag skulle dö och den långa biten mellan strandens ändar var en pina. Men vad gör man inte för sina nära och kära..? Affe kämpade tappert, och det gjorde FAN hans matte med! =)

Idag har vi varit i ett grustag och kämpat oss upp och ner, upp och ner. Efter tjugo minuter tyckte jag att det räckte och avslutade när han var lagom trött. Det är bättre att börja varsamt än att köra för hårt. Allt har ju sin början och i dagens läge finns det inte muskler för att ta sig upp och ner en längre stund.

Senare på eftermiddagen åkte jag till klubben för en timmes lydnadsträning. Det är så jävla enkelt att lyssna till J.s instruktioner, för det är så logiskt. Minst tio gånger per träningstillfälle tänker jag ”fan va dum jag är, självklart måste man ju göra så. Vilket pucko jag är”. Visst, det är lätt att förstå instruktionerna, men värre är det att ro dem i land i handling.

 Jag trodde jag var en klippa på att göra många grejer samtidigt, men jag är nog inte det har jag insett. Att diska samtidigt som man pratar i telefon och har köttfärs som bryner i pannan är en sak, träna lydnad en annan. ;) Det är svårt att hålla reda på hur, när och var jag ska ge belöningen, Affes fokus på mig, min egen kroppshållning, mitt steg och mina svängar, tempot och Affes position. Men ett uttryck jag kommit att använda mycket och som jag kommer använda nu är: ”med viljan är hälften vunnet”. Jag kör stenhårt på det. Så länge jag bara vill, kommer det gå.

En annan sak som är viktig att tillägga i detta sammanhanget är att det är få förunnat att ha en sådan fruktansvärt duktig tränare i ryggen. Jag kan aldrig vara tacksam nog för all hjälp jag fått av honom.

 

Ha det fint alla..

Upp var det ja. Shit alltså! Matte ska också känna på hur det är att gå i sandbacken. SUCK!

.. och "tunnan" (Clas) skulle ju självklart inte vara sämre. =)