Det var rysligt längesen jag var här och uppdaterade. Kände hur paniken steg när jag först inte trodde att jag skulle hinna med en vända vid datorn ikväll, men jag tog mig tiden.
Det har varit en händelserik helg. I fredes tog jag det lugnt. Jag ägnade min fredagkväll åt att lägga lite spår till Affe, de uppgifterna klarade han galant. Hittade en rejält brant backe uppe i skogen också som jag tänkte kunde bli en bra träningsplats för höfterna. Sketbra. :) Manges bror var här en runda senare på kvällen. Vi grillade och jag hade konsert inne i köket till mitt i natten, både på synthen och dragspelet. Haha, det var rätt roligt faktiskt. Det är kul att spela för folk som uppskattar det, fan vore det ju annars.
I lördes var vi i Olofström och shoppade, jag tvättade järnet och fixade till i trädgården. Jag börjar faktiskt se det positiva med rabatter och växter, är det soligt behöver man inte ligga i solstolen och få panik över att det inte händer något. Nu kan jag njuta av solen utan att få panik och på köpet luka fram Västanos prydligaste trädgård. Shit pomfritt vad jag ljög där. ;) Det är nog mer dött än levande i dessa jordstycken, men jag försöker i alla fall. Jag grips inte längre av panik när jag slitit upp rötter och lustiga lökar. Jag gräver ner möget igen och låtsas som att det aldrig hänt. I den ena rabatten ska det egentligen stå en lång rad röda tulpaner, men numera gapar det tomt på sina ställen i det fina röda ledet. Haha, DET däremot hade jag panik över innan Manges farmor kom och såg det. Märkligt nog sa hon inget om det, vilket förvånade mig eftersom plantagen här varit ett brinnande intresse för både henne och hennes make då de bodde här.
Jag tog en liten paus i mitt skrivande nyss för att ta in min nya Dalia som jag planterade i fredags. När jag lyfte på krukan stormade det ut miljontals myror och annat äckel så i ren reflex kastade jag krukan, gallskrek (såklart) och la benen på ryggen. När jag rundade husknuten slog det mig plötsligt att min stackars lök faktiskt bor i krukan och att mitt instinktiva handlade kanske grusat ännu en liten löks tillväxt. Jag fick ångest som fan och tittade runt husknuten för att se hur stackaren tog fallet. Men dra på trissor! Krukan var hel och den lilla löken var där den skulle. =)
Lördagen var bra i övrigt. Jag hade roligt med tjejerna på kvällen, åkte hem i vettig tid och var på benen tidigt i morse igen. Jag blir aldrig bakfull, något mer förvirrad och en försämrad reaktionsförmåga bara. Nä, oki, det var inte alltför kul att stiga upp i morse kanske, huvudet kändes som ett bowlingklot på femtio kilo och min kropp var något wingabröten, men det finns piller mot allt. Två alvedon senare stod jag återigen i trädgården för nästa projekt, nämligen grönsakslandet.
Under helgen har det blivit en hel del prat och funderingar.
Jag är rädd för förändringar, vågar sällan ta steg åt andra riktningar. Jag känner de gamla vägarna och vet med stor sannolikhet att det är som det brukar. Det tråkiga med att gå samma stig varje dag är att det blir nergånget och du ser samma saker om och om igen. Tänk om man bara hade vågat sätta kurs rätt ut i något man inte har en aning om.
Jag lägger pussel, men trycker ihop bitar som inte passar. Detta i hopp om att det håller.
Mitt pussel är rörigt – mycket rörigt.
Ha det fint alla.
Vem som helst kan ge upp, det är den lättaste saken i världen att göra. Men att kämpa vidare när alla andra skulle förstå om du bröt ihop, det är sann styrka…
