Jag bestämde mig igår för att gå upp tidigt, detta trots en fet sovmorgon (jag började 15.30 igår eftermiddags). Jag körde upp till Ryssberget och gick en lång runda med hundarna. Jag känner till Ryssberget in och utantill efter att ha ridit i de skogarna i femton år. Igår kunde jag inte sluta tänka på tiden i mitt liv som enbart bestod av hästar, träning och gemenskap. Jag vill tillbaks dit, jag var inte färdig med den biten när den en dag rycktes i från mig.
Idag har jag varit vaken sen åtta i morse och är pigg som tusan. Tänkte ratta ner några rader här och sedan ge mig ut med vovvarna. Mina tankar om en passande runda går isär idag. Ena delen av mig vill gå åt ena hållet, andra delen åt ett annat. Undra hur man gör då? Haha.. Det löser sig nog.
Ikväll ska jag till Brukshundklubben och träffa några utav kursmedlemmarna och träna givetvis. Kursen är över som sagt, men vi har bestämt att försöka träffas varje tisdagskväll och hålla träningen vid liv. Att hålla glöden vid liv vad gäller träningen, är nog det minsta problemet för mig. Jag tränar lite varje dag i skogen och på hemmaplan, men för Affes del är det nödvändigt att träffa andra hundar och komma ut på andra ställen. Jag och Affe har en förmåga att bli isolerade annars. ;) Detta är ju självklart lika mycket träning för mig som i vanliga fall är jävligt skicklig på att ”smidigt” dra mig ur folkmassor och köra mitt eget race. Detta gäller i de flesta sammanhang. Ett vardagligt exempel på detta är att jag hellre sitter ensam och filosoferar eller pratar med eleverna när vi har lunch eller paus på jobbet, än och sitta i personalrummet och höra detta jävla kacklande om allt och ingenting. Jag har alltid haft en fallenhet för att gå min egen väg, och det har fungerat perfekt.
Men fan vad tiden går! Nu är hon ju redan lite över nio och här sitter jag fortfarande(!?) och skriver!
Nä, det blir en uppdatering senare. Nu ska vi ut i skogen!
FY FAN vilken snygg hund :)))))))))))))))))))))))))