Uppdatera om dragspelet har jag ju glömt!

Jag köpte ju ett dragspel för drygt en månad sedan. Det var en fix ide jag fick och egentligen ringde jag inte till försäljaren på fullaste allvar. Men när vi började diskutera ”på riktigt”, ni vet märken hit och dit, klaviatur eller knapp, storlek m.m - då kändes det som att jag redan köpt det, typ. Så har väl ni med känt? Att försäljaren så gott som redan sålt något till dig, trots att du i princip inte sagt ett ljud. Han snackade vitt och brett om ett dragspel från Hagströms som tydligen skulle vara exemplariskt men beklagligt nog alldeles för stort och tungt för en liten tunnarmad tjej som mig. Men så var han snabb med att säga att han faktiskt hade ett litet och lättviktigt tjejspel som säkerligen skulle falla mig i smaken.  Min första tanke var hur gobbafan vågade sitta på 40 mils avstånd och nedvärdera mina hårt arbetande armar. Tanke nummer två var hur töntigt det inte skulle se ut med ett litet ”tjej dragspel?!” Är han knäpp!? Ska det spelas, så ska det fan spelas på riktiga grejer!

Efter att ha suttit och lyssnat på dragspelsgubben i ca en timme säger jag tillsist ”jag tar det, skicka det så fort som möjligt. Jag ska ha det stora.” ”Ursäkta, menar du verkligen det?” sa dragspelsgubben. ”Ja. För kraften i mina armar är det då inga fel på” sa jag med ett skratt.

Detta sa jag nog i ren och skär trots. Varför ska jag överbevisa saker jag inte har en aning om egentligen? Varför lyssnade jag inte på dragspelsgubben som säkerligen bara ville mitt bästa? För när dragspelet anlände ett par dagar senare kunde jag knappt få in det i bilen. Jag är inte tunnarmad, som dragspelsgubben antog, men jag är ingen Schwarzenegger heller.

Nu skiter vi i det, för jag har ÖVAT som en blådåre på att orka hålla jävelskapet  – SAMT –  få ljud i det genom mina slitsamma drag, fram och tillbaka. Efter att ha ägt det i ca tio minuter bestämde jag mig för att sälja det, men det kunde jag ju inte göra. Nä, minsjäl.

Jag ägnade många kvällar och dagar åt att spela, massera mjölksyrearmar.
Spela, linimenta muskelknutor i armarna.
Spela, stretcha armar.
Spela, räta ut ryggen.
Spela, ligga pall.
Spela, ligga halvdöd.

Det jag gjort den senaste tiden är med andra ord två saker kan man väl säga, åtminstone i träningsväg och dragspelssyfte. Jag har tränat både tungvikt och på  Johnny Cashs låtar. Låtarna spelas naturligtvis utan noter och annat trams. Här kör vi på gehör minsann. Och till sommaren kommer jag ha Skåneläns största armar! =)

På tal om något helt annat nu.

Jag jobbar i helgen och var i stan idag med Emma. Plötsligt hör jag någon säga något bakom mig och när jag vänder mig om ser jag att det går en gammal man strax efter. Uppskattningsvis kan han ha varit 70-75 år.
”Erh, va?” sa jag undrande och tittade som snabbast bak åt gubbens håll.
”Jo, hur får man ner sådana byxor snabbt och lätt?” sa han och nickade mot mina jeans.

Jag vet inte vad jag svarade, för jag blev så paff! Jag och Emma glodde på varann och när jag vände mig om igen var gubben väck.

HAHAHAHA! Vad fan menade han med det!? Det störigaste är att jag aldrig kommer få veta det heller.

Folk är märkligt. Jag blir mörkrädd.

Annars är allt bra! Jobbedag imorrn igen, hundträning och det gamla vanliga.

Ser ut som att jag eventuellt kommer igång tidigare med Affe än vad som var planerat från början vad gäller steg 2 i lydnadskursen. Inget som är bestämt riktigt än.
Vi får se. =)

Ha det grannt!

 

Dragspelet är ju nästan lika stort som mig. =P