Jag är riktigt, riktigt sleten idag. Jag hoppade in extra för Emelie som – med viss otur – var sjuk dagen när vi skulle till sjukhuset. Eftersom vi inte är någon större skara assistenter, får man hjälpas åt att täcka upp. Jag hatar sjukhus, har alltid gjort men jag hatar det mer när jag är där i tjänst. Om jag har en sjukhusvistelse på egen hand, ser jag till att skynda på besöket så att jag absolut inte behöver vara där mer än jag behöver. Men det fungerar inte riktigt så om man arbetar som assistent och befinner sig på sjukhuset. Då är det min arbetsplats.
Men trots både kräk, klökningar, sjukhusångest och en fruktansvärt trötthet, har jag klarat mig igenom dessa dagar rätt bra. Idag blev jag så jävla kokt på att allt tog sådan jävla tid, så jag spang in på rummet, slet ner alla prylar vi använt och packade ner alla tusen saker fort som fan. Sedan sprang jag ut och informerade E om att nu ska vi minsjäl hem. Vid det laget hade hon i princip inget att säga till om. Man märker rätt klart på mig när jag är riktigt trött, irriterad och bestämd. Vi väntade på något doktorn skulle kolla upp, men inget livsviktig. Jag och E sprang in på avdelningen och jag haffade första bästa sjuksköterska och sa att vi så fort som möjligt ska därifrån. Då hade vi väntat säkert en halvtimme på doktorns ”mindre viktiga” sak hon skulle kolla. Men det tog bara två minuter sedan kom läkaren med informationen vi väntat på och vi kunde TILLSIST lämna stället.
Det gäller att vara på ta mig tusan. Blir irriterad av att bara tänka på alla vistelserna där. Alla timmar vi suttit och bara tittat på varann i väntan, väntan och åter väntan. Det störigaste är att de flesta gångerna har vi suttit där i timtal och väntat och när vi slutligen FÅR gå hem (tro det eller ej, men en gång släppte de knappt ut oss) - så är vi vanligtvis på samma ruta vi var på då vi kom.
Jag ser fram emot helgen, då ska jag sova mycket. Längtar efter min karl och hundarna så jag håller på att dö.
På tal om hundar så var jag på min första kurs på brukshundklubben igår. Det var bara hundförarna som var på det första kurstillfället och fick en lektion i hur allt fungerar på klubben. Vi gled in lite på vad Allmänlydnad 1 kommer innebära och vad vi i första hand bör rikta in oss på i arbetet med våra hundar. Jag blev mestadels förvånad, men även riktigt stolt, när den ena instruktören förklarade några saker våra hundar bör kunna innan kursen är slut. Mycket av det hon sa – det kan Affe redan. Jag blev så paff och tänkte räcka upp handen och fråga om jag verkligen hamnat rätt, men det visste jag ju att jag hade.
Jag pratade med några från gruppen som hade hundar som var lika gamla som Affe. Den ena hade problem med att hunden slet och drog i kopplet, en annan hade en hund som tuggade på väggar, en tredje hund juckade på allt som rörde sig och en fjärde stack efter en boll och kom inte tillbaks. Jag fick en uppfattning om att dessa hundförare inte tränat någon som helst lydnad på sina hundar, men jag kan också ha fel. Jag hade inte mage att öppna truten och säga att Affe tvärnitar på ordet ”stanna”, sitter vid kommandot ”sitt” och kommer ALLTID på inkallning. Ordet ”nej” vet han mycket väl betydelsen av, likså meningen ”nu är det fritt”. Springer hans bästa vän Clas iväg i skogen tittar ALLTID Affe på mig och ber om lov – är det ”fritt” eller är det ”stanna?
I de flesta fall får han följa med Clas uppåt backarna och in i skogen, detta tack vare att han är lydig och kommer på inkallning. Det lönar sig att vara snäll och sammarbetsvillig. =)
Det ska bli roligt på söndag. Det är nog första gången jag med glädje kan komma och visa upp vad jag än så länge åstadkommit i hans utveckling. Värre var det för några år sedan när jag kom stegrandes in i ridhuset på ett vilddjur jag köpt och skulle skola in från starten. Det var en häst jag fruktade mer än något annat, men som i slutet blev min allra bästa vän. Vad som hände sedan är en hjärtslitande historia.
Affe är lydig hemma, men det behöver absolut inte betyda att han är det på klubben bland tolv andra hundar. Haha!
På söndag får ni en uppdatering om hur det gick, det lovar jag.
Oj, vad mycket det blev idag.
Ciao!
