Jag har nog aldrig hunnit med så mycket som jag gjort denna helgen. Det bestämdes som sagt att vi skulle åka till Ullared sent i fredagskväll. Sagt och gjort. Emelie hade dragit ut en karta från internet, men på hennes sätt att uttrycka sig på fick jag uppfattningen om att vi troligen hittar utan kartan med hjälp av vägskyltar i stället. Detta var väl som bäddat för ett rejält misstake – var jag rädd för. Inte för att jag underskattar Emelie på något vis – men jag hyser inte alltför stor tilltro över mitt eget lokalsinne.
Vi vet inte riktigt vad vi pysslat med under de första sextio minuterna på vår resa, men efter en timme hade vi knappt passerat Hässleholm. Det stora problemet var att vi dessutom kört vilse, bara några mil från vår hemby. Vi är inte kloka antar jag. Det var så roligt när Emelie sa ”Alex, vi har kört en hel jävla timme och har knappt kommit nånstans. Vad har vi gjort för fel?” Nä, tänkte jag. Vi har ju för fan knappt kommit utanför Kristianstad, haha. Efter några telefonsamtal till Mange och efter att ha frågat en gammal gubbe om vägen, kom vi tillsist fram.
Vi handlade som om vi aldrig handlat tidigare och jag tänkte grundligt om jag verkligen skulle ha varje enskild grej innan jag la det i vagnen. Jag skulle då inte köpa något onödigt, bara det allra viktigaste. Fast den förnuftiga tanken blev då inte långlivad. Timmarna inne på Ullared slutade i en fullastad kundvagn och en ångerfull Alex. Men jag hade inte ångest så länge. Emelies hejdundrande övertygelse om hur mycket jag fått för pengarna, gjorde mig glad och lättad. Vad jag inte nämnde då var att jag definitivt blev sugen på att gå in genom entren för andra gången och ta några varv till. ;)
Efter vår märkliga ditresa antog vi att vi lärt oss ett och annat. Men hur kunde två stolpskott som vi bara tro en sådan sak om oss själva? Jag märkte ingenting förrän Emelie såg aningen fundersam ut och sa ”Alex, känner du igen denna vägen?” Efter att ha skådat miljön vi färdades i grundligt, kunde jag bara konstatera att det gjorde jag inte. Så vad hade vi nu gjort för fel och vart fan var vi på väg? Det dök upp skyltar till Stockholm, Ängelholm och Höör och vi förstod bara mindre och mindre. Jag ringde återigen några telefonsamtal och blev informerad om att vi befann oss i mitten av Skåne när vi i själva verket – enligt tidsplanen – skulle vara hemma inom en timme. Det där hängde inte ihop. Efter en dialog – världsvana bilförare emellan – bestämde vi oss för att bara gasa och låta allt va. Tids nog skulle vi förhoppningsvis komma hem. Det roliga var att vi kom hem och restiden blev inte så mycket längre. Med ömma rövar, ”prova tröjor frisyrer” och med flabbar torrare än Sahara, var vi då äntligen i mål.
På kvällen, eller rättare sagt någon timme efter min hemkomst drog jag ut en runda med Manges syster och en annan tjejkompis. Trots en fruktansvärt värkabröten kropp och en supersliten hjärna, hade jag ändå riktigt roligt. =)
Idag måste jag däremot medge att jag är otroligt trött. Men min dag har varit kanonbra i alla fall.
Nu ska jag ner och krama om mannen i mitt liv.
Det finns inte något som glädjer mig så mycket som stunderna med dig.
Du är det bästa, du är unik.
Du är min. <3
Ha ha!! Tur att ni kom hem igen efter många om och men!!