Åke jublar; -Mot ny adress polarna!

Japp, så var det då dags att fylla i ännu en flyttanmälan. Men jag tror väl egentligen inte att det behövs med tanke på att Åkes enda vänner är de som kommer hjälpa honom att omsorgsfullt packa ner hans saker i flyttlådorna. Nja, det blir en plåtlåda med mat i alla fall. ;) Inget datum är bestämt ännu, men flytta – det ska han.

Det ska bli skönt men oxå aningen nervöst att sätta ännu en flytt i verket. Det är inte så enkelt som att bara ta Åke i ett koppel och leda honom upp i kärran, utan det krävs mycket tid, tålamod och ett par modiga grabbar. När en gris känner sig pressad eller hotad, tar de naturliga instinkterna över vilket innebär att vi människor hela tiden måste ligga steget före honom i planeringen och vara mycket försiktiga.  Han är en väldigt snäll gris egentligen, men under sådana här omständigheter blir han farlig. Jag lät mig tro att Åke var lika snäll under en flytt som när han var i hagen, första gången han bytte adress. Det kunde kostat mig min vänstra tumme om jag inte varit snabb nog i det ögonblicket. Man ska vara försiktig med en käft som kan krossa en arm eller ett ben i ett nafs, man ska ha respekt för tvåhundraåttio kilo.

Jag fick en annorlunda start på dagen i morse. Jag låg och väntade på att nästa snoozesignal skulle ringa. Jag var inte värst trött, bara frusen som fan och jag drog mig för att stiga upp i kylan. Jag ligger med världens tunnaste bomullstäcke medans Mange myser loss med ett tjockt duntäcke. Jag kröp under till honom och planerade att tina upp i fem minuter innan jag slutligen var tvungen att gå upp. Jag hann inte mer än stänga ögonen när jag märkte att Affe kastade sig upp från sin plats i sängen. ”Vad fan är det nu”, tänkte jag. Jag vände mig om och sa till honom att lägga sig ner en stund till, och det gjorde han. Jag la mig tillrätta igen och kände värmen mjuka upp mina isklampar till kroppsdelar. Vilken söndagmorgon, helt perfekt. Men jag kom inte längre än så i min tankeverksamhet förrän Affe kastade sig upp i ansiktet på mig - det kan väl tyckas låta gulligt – men han var i fullgång med att spy! Mange for upp yrvaket och i panik puttade han Affe åt mitt håll, och i ren reflex bollade jag tillbaka honom till Mange. Så höll vi på tills jag slutligen fattade att hunden håller på att spy någon av oss i nacken och att det är ut han ska. Det blev en chockartad och iskall morgon likt förbannat. Jag fick springa ut i bara täcket (det tunna dessutom) och vänta på att hunden hade spytt färdigt.

Men efter spyhistorien tog vi vovvarna på en lång runda i skogen och jag kämpade tappert mot mina konsekvenser av rökningen, nämligen den dåliga konditionen. Jag kan gå hur långt som helst utan att bli trött när det är plant, men uppförbackarna tar knäcken på mig. Nä, jag skäms över att behöva säga det – men jag måste sluta röka. Jag slutade aldrig sist.

 

Jag är dum i huvudet på riktigt alltså.

 

Ha det fint!