Läsa mina tankar..

I bland känns det så, att du ser vad jag vill ha sagt. Saker jag vill säga och tänker säga, hinner du alltid säga före. I bland känner jag mig så tafatt som inte kan förklara känslan på ett bra sätt, utan drar till med den traditionella meningen. Men den meningen är inte nog för mig. Det jag vill säga är så mycket mer, det tillhör inte den vanliga känslan, den vanliga starten. Det är något helt annat. Det känns stort för mig. Det är stort för mig.  Jag kan omöjligt, på skrivande hand,  förklara hur det känns. Men jag är lycklig, jag är så jävla lycklig.

 

Jobbar denna helgen och letar bil som en blådåre. Jag var tvungen att lämna blocket.se ett tag för jag höll på att spy på alla bilar. Om man bara kunde vara enig med sig själv om vad det är man egentligen vill ha. Jag har alltid velat ha en V70 R och körde en sådan bil för ett tag sedan. Jag blev förälskad och har tänkt på denna jävla bilen sedan dess. Jag har snackat med en R ägare idag och han sa att det inte kostar fasligt mycket mer med en R än med en vanlig V70. Skulle fyrhjulsdriften krascha på en XC70 snackar vi samma pengar där. Jag har tittat på en V70 T5 och blev såld på även den. Är det stamp jag vill ha är det T5 som gäller, men är det verkligen det jag är ute efter? Det enda som skiljer R.en och T5.an är utrustningen i princip, men T5.an är nog strået vassare rent motoriskt, tror jag. Tydligen skulle det inte vara samma klipp i en R med AWD av någon anledningen, men varför bryr jag mig egentligen? Jag ska köra säkert och inte leta efter något som sticker bara man glor på gaspedalen (hur glad jag än är i hastigheter). Nä, köper jag en sådan bil kommer jag troligtvis köra ihjäl mig. Jag är på tok för glad i att limma på gasen. Jag måste vara mer öppen för andra förslag. Det finns ju mängder med bilar. Det ska vara en bra bil, en säker bil. Dessa två bilar är bra bilar om man kan hitta en som är sparsamt körd, men frågan är om vi ska våga låta mig köpa en sån. Det kostar inte mycket mer än en XC70 att hålla i drift om man nu ska hålla på att jämföra. Det måste man ju. Nä, vi får se vart det lutar åt sen. Jag tänker inte göra något dumt nu.

Jag tror jag ska kika lite mer på XC70 eller en vanlig V70. Det vore synd om jag skulle dö innan jag fyller tjugosex.

Jag längtar hem till killen och hundarna idag. Mer än vanligt. Kan undra vad det beror på?  Jag trivs uppe i huset och skulle kunna sitta där dag in och dag ut. Det är trivsamt, lagom i storlek och Affe stormtrivs ute på vischan. Jag tycker det är så skönt att ha kommit i från Bromölla och Fjälkingegatan framför allt. Fy fan. Jag förstår inte hur de – som fortfarande är vettiga – pallar med den skiten där nere. Mange frågar mig ofta om jag verkligen inte saknar Bromölla, och med handen på hjärtat kan jag garanterat att det gör jag inte. Jag hatar Bromölla för att det blivit som det blivit och är evigt tacksam för att jag inte tillhör de yngre generationerna idag. Nu kan ungdomarna gå över till grannen för att fixa droger eller ringa ett snabbt samtal, sedan är skiten levererad. Det är inte lätt att vara i den åldern i ett samhälle fullt av droger. Jag vet själv hur det va när jag var yngre. När det stod brännvin på bordet var jag inte sen med att fråga om jag fick prova. Jag var bara tolv år gammal när jag kom hem asnitad och försökte lura i morsan och farsan att jag hittat öl i buskarna runt huset. Jag var lika gammal när jag debuterade på en fimp morsan tryckt ner i askfatet. Det är så lätt att falla för trycket av kompisarna. Ingen vill vara den ”fega” hur fel det än är. Jag var inte klok när jag gick i skolan och skulle alltid vara den värsta. Jag gick inte mer än i sjätte klass när jag skrek ”dra åt helvete din jävla kukajävel”, till min klassföreståndare. Det var min älskade mor som sedan fick traska upp till skolan och styra upp allt jag ställt till med. Jag kom inte till lektionerna, jag snodde lärarnas kakor, jag tog sönder lärarnas papper, jag skrev på väggar och dörrar, jag slog en lärare med en pekpinne, jag tog sönder en annan lärares radio, jag tog en moppe och sprätte upp gräsplanen. Jag höll dessvärre på att köra över gympaläraren när hon skulle få stopp på mig. Jag snodde hemkunskapslärarens bullar hon skulle bjuda på när det skulle vara ett förädramöte, jag kastade potatis på slöjdläraren (vilket jag inte ångrar i och för sig), jag slog skiten av en klasskompis, låste in min franskalärare, smygrökte på toaletterna m.m. I mitten av åttonde klass dömde mina lärare ut mig och sa att mer än hälften av mina ämnen skulle underkännas om ingen radikal förändring skedde.  Även där har jag min mor att tacka för att jag var en av dem i klassen som faktiskt gick ut med riktigt bra betyg. Jag kan aldrig tacka morsan nog för det hon gjorde för mig  även om meningar som ”jag hatar dig”,  ”missfoster”  m.m. blev vardag för mamma. Hon gav aldrig upp hoppet om mig. Du är den bästa morsan..

För två år sedan arbetade jag tillsammans med Emma på skolan jag gick på och jag skämdes. Jag skämdes så kopiöst mycket. Även om det var många år sedan nu så kände jag vibbarna. De tycker inte om mig, kommer aldrig göra, och det är fullt förståeligt.

Nä, fy fan vilken ångest jag fick nu.
Nu måste jag nog gå och göra något bra. Kanske göra lite nytta eftersom jag jobbar.

Ha det fint. =)