Jag ska ärligt ta och bekänna en sak, en sak som kan tyckas vara simpel för många, men för mig är det en sak som skulle kunna reta mig till döds.
Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv. Att jag – som i grund och botten – har en jävla självdiciplin, som pressar mig själv till max i alla strider mot mig själv och som i alla lägen står fast för mina beslut, trillade dit – igen. Jag började röka för en månad sedan efter att ha hållt uppe i tre månader, men denna gången mer än tidigare. Jag vågar inte tänka på hur mycket jag röker just nu, men tanken på att bara tänka på det gör att jag röker ännu mer. Hur fan kunde jag vara så dum mot mig själv? Har jag inte mer stolthet och sunt förnuft!? Jag tänker på det dagligen och retar mig kopiöst mycket på det. Jag mår riktigt dåligt av rökningen. Jag märker att det blir tungt i lungorna så fort det nalkas motion och min tidigare, skinande hy, börjar återgå till det gråa och trista. Jag har börjat klia mig förbannat på händerna, vilket jag trodde var en följd av stress inför tandläkarbesöket, men det kliar lika mycket än. Jag vet att kliet är ett resultat av stress men jag börjar tro att det är för att jag började röka igen. Jag förstår inte varför jag gör såhär mot mig själv. Jag skyller på det som hände för en månad sedan, flytten, mina hektiska veckor i jul m.m, men det är bara en jävligt dålig ursäkt. En ursäkt jag själv trodde på, en ursäkt som lät bra men som är så jävla löjlig! Men något som är värt att nämnas är att dåvarande killen rökte flitigt och det var inte lätt att slåss mot beroendet när han rökte så mycket som han gjorde. Men i vilket fall har man slitit i tre månader och vad fan gör jag? Jag är riktigt kokt på mig själv och ska ta tag i detta nu. Jag har alla förutsättningar nu. Jag mår otroligt bra, Mange röker inte och jag känner att jag har alla oddsen för ett rökfritt liv på min sida. Jag vill inte röka, jag vill verkligen inte det. Jag vill leva sunt, vara mån om hälsan och leva ett tag till. Jag måste samla mig, gå in i den där fasen igen. Begäret ska sopas under mattan och beroendet ska grusas. Rökningen ska bort och det med start idag. Ja, nu har jag bestämt mig. Det ska börjas på ny kula nu, i denna stund, precis nu.
Då var det ett nytt liv nu då. =) Rökfri o allt. Haha! För att räkna på minuten har jag varit rökfri ca nio minuter och det känns oki. ;) Symptomen av rökstoppet har inte gett sig till känna än och kommer inte göra förräns om en vecka ca. Nä, men allvarligt. Skärpning nu damen. Huvudsaken är att man bestämt sig i alla fall och det har jag. Men det kommer bli jobbigt. Svettningar, huvudvärk och illamående. Mm, jag får skylla mig själv. Jag kan denna processen in och utantill.
Allt är bra för övrigt. Mitt tandläkarbesök gick över förväntan och jag kommer nog inte vara lika rädd inför nästa besök. Jag är helt färdig i flabben nu och vi räknade ut min totala summa av denna helrenovering till rätt några tusen, men det var det värt. Jag vill inte vara tannalös om ett par år. Även här har vi en solklar anledning till varför jag slutar röka idag – jag vill att mina tänder förblir vita.
Pratat med SBK idag och jag kunde andas ut efter den glädjande nyheten om att jag står först i tur till den kommande valpkursen. Jag har väntat länge och trodde ett tag att de hade glömt bort mig, men damen jag pratade med sa att de inom kort skulle höra av sig till mig. Va skönt att äntligen komma igång. Jag/vi har en jättefin kontakt med Affe i alla situationer. Han lyder, han lyssnar och det finns inga större brister i mitt ledarskap, mer än att jag kan ge dubbla budskap i bland, vilket gör Affe lite vilsen. Men trots att allt funkar bra ska han ha en ordentlig lydnadskurs i sin ryggsäck. Det är en superviktig grund som vi ska komma att bygga mycket annat på senare. Men för att inte ha gått någon som helst kurs är jag imponerad, mycket imponerad. Jag har min mamma att tacka för en otroligt bra träning och alla hennes kloka tips och råd. Det ligger mycket jobb bakom, men utan min mor hade jag aldrig rett ut det när han var mindre. Han var sjövild och vi hjälptes åt så gått vi kunde. Halleda, jag trodde aldrig det skulle bli hund av honom. Det har väl både sina nackdelar och fördelar att han i nuläget inte har henne som dagisfröken lika mycket, men jag tror nog att mamma tycker det är rätt skönt. ;)
Mange är jätteduktig med Affe och jag är så tacksam för att ha hittat en kille som är förstående, skicklig med djur men framför allt, ger dem kärlek och uppmärksamhet. Jag behöver aldrig någonsin be om hjälp. Mange är lyhörd och för honom faller det sig naturligt att se till djurens behov. Att någon annan – självmant - gick till skogen med min hund, trodde jag till en början var ett dåligt skämt. Men det visade sig vara dagens sanningen. Han har ett hjärta av guld och är mycket omtyckt av både mig och Affe.
Jag kan aldrig förklara hur det känns att ha honom vid min sida.
Det var allt för idag.
Take care.. =)
