Ni som hängt med i svängarna och i mitt liv är också väl medvetna om mina tandläkarproblem, eller nja, problem har jag väl inte, men en jävla rädsla. Under 2008 tjänade folktandvården massor av pengar då de arbetade stenhårt med ett projekt, nämligen mig. Varenda gång har varit en börda, men jag minns speciellt sista gången när de slet ut en visdomstand som olyckligtvis tog några benbitar med sig. Den gången glömmer jag aldrig och jag antar att den gången är anledningen till att jag avbokat min senaste kallelse fem gånger i slutet på 2008. Jag hatar det, jag hatar det så mycket. Jag får kallsvettningar av bara tanken och hjärtat pumpar blod like never before. Men jag kan inte avboka en sjätte gång, jag måste ner hur jobbigt det än må vara. Men jag hoppas innerligt att jag inte får den där jävla gubben igen.
Den där gubben var såååå himla trevlig till en början och spelade dansbandsmusik under tiden han funderade ut hur fanken han skulle få ut min visdomstand. Ingreppet satte igång och kärringen (tandsköterskan) som snackade med mig som om jag vore fem år, fick nog uppsöka läkare och gipsa ihop hennes näve som jag tryckte sönder både avigt och rätt. ”Går det bra?” Frågar gubben, men hur jävla lätt på en skala är det att snacka när man har truten full av järnskrot. Tårarna rann och jag påtalade för både gubben och kärringen att det gör så mycket ondare än jag tror det ska göra. Vad nu!? Han hämtar ännu mer verktyg och börjar hamra! Jag sprattlade hejvilt medans jag febrilt försökte få luft genom det lilla utrymme som fanns kvar i flabben! Kärringen drog försiktigt lite av min lugg åt sidan och sa lugnande ”det är snart över lilla vän”. Efter att ha kramat allt som fanns att tillgå så att knogarna vitnade fick han äntligen ut skitet, dock i en massa små delar.
Jag andades ut, helt förstörd. Jag kände blodsmaken och klöktes hundra gånger om. Aldrig igen, de kommer aldrig få ner mig här igen. Huvudet var tungt som fan och jag kände mig helt borta. Jag satte handflatan i pannan och tryckte upp huvudet medans jag sa till tandläkaren ”detta var verkligen det värsta jag gjort du.” Men gubben var inte alls lika tillfreds som han tidigare var. Jag upplevde honom nervös och aningen stimmig, så med truten full av bedövning och ett sjuhelvetes ont frågade jag honom om allt stod rätt till. ”Nja, jo.. Men du kommer nog ha ont ett par dar. De följde med bitar av käkbenet, men det kommer läka ihop och du får inga men av det”.
Tack, precis vad jag behövde höra.
Så var vi då där igen. Jag vet inte om jag fixar det. Och så ska de ställa den där eviga frågan ”har du slutat röka?”
Och varenda gång ljuger jag.
”Ja, farbror tandläkare, jag är så himla duktig. Jag är rökfri och äter inget godis alls. Köper musli som lördagsgodis och borstar tre gånger om dagen”.
Jo, men visst.
Jag får beröm i alla fall och lider ingen nöd av att dra en vit lögn för en människa som har halvt ihjäl mig varje gång jag träffar honom.
Tandläkare.
Fy fan.
Bye.
