Så var det söndag igen och jag känner nog att jag fått rätt mycket gjort idag, trots att denna söndagen var planerad åt vila. Men jag kan inte sitta still! Det är nog som psykologen sa för ett tag sedan, att har det tagit många år att att komma in i en typ livstil eller mönster, kan det ta lika många år att ta sig ur den. Detta har jag skrivit rätt mycket om innan, nämligen stress. Att jag själv skulle bli drabbad trodde jag aldrig och att jag viftade bort mammas varningar när jag var yngre, ångrar jag. Det är svårt att tro att man kan bli sjuk av stress, men man blir det tids nog om man inte söker hjälp. Jag tror jag ärvt mycket av det sociala arvet från min mamma som alltid hade hundra bollar i luften samtidigt som hon hade oss tre barn, mat, tvätt ja, allt som rör en familj och ett stort hushåll. Jag beundrar min mamma så mycket. Även om man kan sitta lugnt i soffan en dag går det på högvarv inuti. Jag blir förbannad på mig själv, men kan inget göra, mer än att börja bläddra i alla övningar och minnas alla kloka tips och råd.  Jag retar mig på att ”något” jagar mig hela tiden. Jag vet hur jag ska göra, men det är svårt. Jag tycker ändå att jag blivit så mycket bättre. =)

Helgen har varit underbar! Vi var på middag hos svärföräldrarna igår och det gick kanonbra. Jag gillar verkligen hans föräldrar, de är precis likadana som mig, vilket känns jävligt bra och avslappnat. Med pappan kan jag snacka med om exakt allt, det var till och med så pass att Mange fick lämna bordet igår kväll när vi drog vidare till byns inneställe. Haha! Jag har aldrig haft några problem med att prata och att vara öppen. Även det måste vara något jag ärvt från morsan. Tycker folk att jag är galen i mitt sätt att uttrycka mig, skulle de bara hört när den människan kör igång.

I vilket fall hade vi mycket trevligt igår. Svärmor och Manges systers ungar hängde med till Åke i går förmiddes och det va uppskattat från lillkillen som var med. Jag trodde att han  -som alla andra barn som varit hos Åke  - skulle stå utanför och frukta hans storlek, men inte denna killen. Han skulle in så fort vi kom fram och fick nästan panik när jag sa till honom att vänta tills grisen stod och åt. Även om jag haft Åke i snart sju år måste man ha respekt för ett så pass ”vilt” djur. Det var inte längesedan de sista linderödssvinen fångades in och deras vilda instinkter sitter där oavsett hur mycket träning som ligger bakom den snälla gris han trots allt är. Det tog mig cirka fyra år att forma den han är idag, och det har varit tufft under resans gång. För några år sedan var det så pass illa att jag inte trodde jag kunde behålla Åke. Han stred om makten och trodde på fullaste allvar att han skulle vara herre på täppan och ledare över mig. Han jagade mig och högg vildsint så fort jag var inne och fyllade på vatten och mat. Rätt många tyckte det var bäst att avliva Åke, och dagen då min hand satt mellan hans käkar var jag tvungen att tänka på vad som egentligen vore bäst. Men jag ville inte ge mig, jag har lyckats med hästarna (även om det är två helt skilda saker) och då skulle jag lyckas med honom också. Jag avlivar inga djur om de inte är sjuka. Åke stannade hos mig och idag är jag tacksam för all tid och tålamod jag gav honom.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag. I bland har man dagar då man tänker extra mycket på allt. Allt från Åkes uppfostran till hästarnas bortgång. Vissa dagar har jag svårt att acceptera det som hände mig och dem. Jag fick inget fint avslut på alla de år som ryttare och hästägare. Efter de förtvivlade försöken att ha kvar mina djur i livet, förtjänade jag ett bättre avslut. Jag kommer aldrig ge mig in i det där igen. Nä, fy fan. Jag tror det är nyttigt att tänka tillbaks och vara lite sentimental i bland. Det hjälper en att minnas och än en gång inte falla tillbaka i tankar om att kanske ta upp intresset igen. Jag är för gammal för det dessutom. Usch, det lät knäppt. Jag skojade bara. Jag är ju i världens bästa ålder, säger de som vet. =)

Näpp, om man skulle  ner och se vad fan som händer på nedervåningen. Det har varit skrämmande tyst ett tag. =S

Jag är världens lyckligaste.
Jag kan inte förklara hur det känns att få tillbringa mina dagar med en så fin människa som Mange.
Men, det känns fortfarande som en jävla dröm. Sinnes för fan. ;)
Ha det fint alla!

Och till dig Emma.
Om du bara hade vetat vilken plats du har hos mig.
Du är den starkaste jag vet.
Så klok och förstående.
Jag beundrar ditt förstånd och ditt tålamod.
Du är riktigt bra.
Du är den finaste vän man någonsin kan få.