I förra inlägget skrev jag om vår fantastiska Clas som aldrig slutade ”stå vakt” vid soffan. Eftersom min bror har tre katter hemma och soffan hämtades därifrån, var vi övertygade om att det var katthåret som gjorde Clas ivrig som en spjuver och Mange något mer tårögd än vanligt, för som jag tidigare sagt är han allergisk mot katter.
Min bror ringde mig igår morse, och jag hörde på hans tonfall att något var galet. Han undrade vilken dag jag hade flyttat soffan och jag sa att jag hade gjort det i förgår. Det visade sig då att hans ena, högst älskade, katt Shadow försvunnit spårlöst. Jag var enbiten om att hålla fast om att jag definitivt inte släppt ut någon katt när jag var där. Men brorsan menade på att katten aldrig försvunnit innan och allt stämde överens med klockslag m.m. Jag kände att han misstrodde mig, men jag förstår samtidigt att han inte kunde veta vad han skulle tro.
Hans älskade katt var nu borta och jag mådde dåligt större delen under dagen. Jag försökte minnas och tänka tillbaka på hur och när katten kan ha sprungit ut. Men nä, det kan inte finnas någon möjlighet. Jag var ju så himla noga! Jag kände mig som boven i dramat trots att jag innerst inne visste att jag var oskyldig. En tanke om att katten kan ha följt med soffan på färden slog mig, mycket tack vare Clas beteende, men nej, det är omöjligt.
Min bror lovade att ringa om katten skulle dyka upp, men jag hörde inte ett ljud från honom på hela dagen och kvällen. Jag visste att han var mycket bekymrad och ledsen över hans förlust.
När jag slutligen var hemma, sent igår kväll, satt jag och Mange och åt. Jag berättade då om kattens försvinnande och han tyckte det var tråkigt. Efter en stunds tystnad säger han att Clas hållt på som en dåre uppe vid soffan även denna dag. Jag släppte det jag hade i händerna och kände direkt att detta måste vi kolla. Tänk om den stackars katten sitter där och ugglar inuti soffan? Soffan är lite söndrig undertill och en katt kan mycket väl ha legat där och tagit en tupplur och sedan vaknat av att vi kånkar omkring på honom och soffan. Det är inte sant!? Kan det va så! Vi sprang fort som fan upp och lyfte upp soffan och mycket riktig bucktade det ut i ena delen av underskynket. Jag blev sketrädd och började fantisera om värsta monsterråttan och det smittade givetvis av sig till killen som jag trodde skulle släppa soffan i huvudet på mig. Jag fick värsta brytet och skrattade som en jubelidiot medans Mange livrädd viskar ”hjälp, tänk om katten eller vad det är hoppar upp och river mig i ansiktet?”
Det svårt att komma åt det som nu var i soffan, men tillsist lyckades jag få en skymt av det vi först trodde var en monsterråtta. Min brors älskade katt satt där längst in, rädd som en hare. Jag ringde ivrigt min bror som var i fullt tjo med att leta efter katten på byns gator i sällskap med våran mor. Den glädjande nyheten gjorde honom överlycklig och jag kände sådan enorm lättnad. De kom upp och hämtade katten och vi pratade om kattens färd från min brors hus och till Manges ovanvåning. Haha! Han har rest på ett öppet släp några mil, klamrat sig fast för kung och fosterland i en timmes tid när vi kämpade med skitet uppför trappan. Katten såg något skärrad ut när han togs upp ur sitt skrymsle, men det tror fan det. ;)
Inte klokt. Det är sinnessjukt.
Det var storyn om att gå och ta en tupplur i sitt hem i Bromölla och vakna i Västano.
Historien om katten som bara ”försvann”.
Sagan om hunden som aldrig gav sig, utan troget satt vakt till dess att vi hittade det han ville visa.
Du är det bästa, den absolut bästa..
//A
