Satan vilken dag.

Ja, vilken dag alltså. Vaknade i vettig tid och tog en rejäl runda med hundarna. Jag har träningsvärk som fan i benen efter alla backar här ute på vischan, så det var inte lika skönt att spatsera omkring  idag, eller jo, det var det. Märkligt nog känner jag inte av ett skit i benen ännu, men det kommer väl lägligt till sängdags misstänker jag. Flyktinkallning m.m. har jag inte tränat på ett tag med Affe, men tycker det mesta i lydnadsväg - på hans nivå – fungerar utmärkt. Det känns bra att jyckarna fungerar så bra ihop och att Affe inte hänger på killens hund, Clas, de gånger han tar chansen och sticker som ett skott. Även om jag kan gapa mig hes de gånger Clas drar iväg vet jag att han inom kort kommer tillbaka igen. Men jag blir nervös som fan av bara tanken att en dag ge mig ut med två, men olyckligtvis bara komma tillbaka med en. Det hade inte förvånat mig med tanke på vilket jävla flyt fröken har alltid.

Det har varit full ös, medvetslös, hela dagen. Vi tyckte att min soffa skulle göra sig bättre i detta huset än i min brors och passade på att flytta den idag när jag är ledig. Det är en liten sketsoffa som skulle vara enkel att förflytta så jag drog inga tunga suckar över det direkt. Det var inga problem att få ut den om man bortser från att killen höll på att få andnöd av allt kattahår som fanns precis överallt i huset, på våra kläder och inbegt i soffan. Nä, så illa va det nog inte. Eller jo, katthår var det så in i helvete vart man än vände sig, men han visade inga synliga ”jag håller på att dö” tecken. Väl hemma med soffan skulle den sedan upp, vilket var fan så mycket svårare än vi tidigare trott.  Den skulle upp för en trapp som svänger skarpt åt höger men det skulle nog  inte vara några större problem. Jag slet som ett djur, han slet som ett djur, men soffan rörde sig inte många centimeter. Jag skrattade som en idiot när mjölksyran sökte sig ut i mina stackars ben och armar, samtidigt som jag hade fullt upp med att hålla mitt liv i behåll, då soffan ett ex antal gånger tryckte hela huvudet in i väggen. Jag var säker på att jag skulle vara platt som en spånskiva när vi var färdiga. Efter rätt mycket svordomar, svett och tilltryckta huvuden, var möget äntligen uppe. Den som fick lida mest av vårt hejdundrande slitgöra var nog tapeten som dessvärre ser ut som, ja jag vet inte vad. Men det är nog mer hål i tapeten än i fisknätet som så fint pryder den. Så bra blev det. =)

Men nu ska vi inte sitta och gnälla. Soffan är uppe och Lillvovven (Clas)  har legat bredvid den i tre timmaroch lurpassat på katter. Eftersom soffan är knakfull med katthår är hunden säkert övertygad om att det bor en hel släkt med katter under. Det spelar ingen roll vad man säger eller gör, han sitter där och väntar. Haha. Vad besviken han kommer bli den dan han inser att han suttit där helt i onödan. Det dröjer kanske många veckor innan han hajar grejen.

Jag måste berätta om en sak som hände mig igår, och jag ska försöka fatta mig kort.

Killen fixar middag, sköter om min hund de dagar jag jobbar och är en gentleman på alla möjliga vis. Igår tänkte jag fixa maten och uppvakta min lilla herre i mån av tid osv. Till råga på allt bestämde jag mig för att lägga rökningen på hyllan och plågan var enorm under hela gårdagen. Efter jobbet satte jag mig i bilen och körde ner till byn för att fixa lite saker och samtidigt kolla kontot i bankomaten. Jag skulle till Apoteket och senare till Prima för att inhandla allt till middagen och jag var glad över att få visa att jag faktiskt kan och vill fixa maten jag oxå. Men detta skulle jag göra senare. Kontoutdrag, grismat och massa annat först.

När jag stod vid bankomaten slog det mig att jag står tio meter ifrån en affär och jag kände direkt hur nikotinet skrek efter påfyllning. ”I helvete heller. Jag ska fan inte ha cigg”. Men jag hann inte mer än tänka tanken som röksuget brottade ner mitt förnuft och skrynklade till den lilla gnistan som hållt mig rökfri hela dagen. Det var som att få en riktig käftsmäll alltså, det bara slog på och det enda jag såg framför mig var cigg. Jag är så väl medveten om att det bara är att härda ut, jag fixade det sist och jag trodde på fullaste allvar att jag skulle fixa det nu oxå. Men detta var inte klokt, det var som en explosion från ingenstans, och allt detta för att jag såg affären. Jag slet ut kontoutdraget, kollade det i all hast och sprang in i affären. Jag slet åt mig ett paket tändare och det efterlängtade ciggpaketet och slängde fram det på rullbandet. Äntligen. Så när börsen skulle fram och jag skulle göra rätt för mig var visakortet borta. ”Ähum, du kassörskan. Jag tror vänligt men bestämt att jag slarvat bort mitt kort”. Helvete med. Jag hade ju kortet precis! Det måste vara kvar i bankomaten. Jag sprang som en dåre ut till bankomaten igen, men det var såklart borta. Detta resulterade i att jag fick ringa och spärra möget, killen fick inte den middagen jag troget lovat att göra,  mina cigg förblev inne i affären, jag kunde inte köpa mat till grisen och mina planer om att tanka bilen gick i kras. Jag körde hem till morsan och spydde galla över mig själv. Jag var så arg över mitt förvirrade tillstånd och morsan kunde inte annat än att hålla med, som vanligt. Jag snodde en cigg av henne medans jag ringde killen och berättade om mitt missöde. Är jag klok eller? Hur fan kan jag glömma kortet? Förbannade jävla cigg!

Vad dummare var att jag i efterhand fick veta att kortet åker in i banken om det inte tas ut efter tjugofem sekunder och att jag hade kunnat köra ner och hämta det idag. Men nu får jag vänta i fem dar på mitt nya kort eftersom jag var duktig och ringde och spärrade skitet.

Nä, om man skulle göra ännu mer nytta idag. Klockan pinnar på som satan när man sitter här men jag måste. Det är nog som radion just sa, det finns nog tvångsbloggare. Jag är nog en av dem.

 

Ha det fint alla!