Hundskit på mattan och kräk på lakanet.

Dagen har varit kanon. Det har varit storstädning i huset och killen visade mig gamla prylar från 1800-1900 talet som (om jag inte minns fel) följde med huset när han flyttade in. Jag blir helt exalterad av gamla saker, gamla tider och allt som finns att hämta från förr. Jag skulle nog blivit en sån där ni vet, en sån där, va fan heter det? En sån som är utbildad i att kunna allt om allt från förr. De som är med på Antikrundan på tv. Hajar ni? Vad fan tituleras de som? Aja, en sån skulle jag vilja vara. Jag kan sitta i många timmar i ett gammalt hus och bara sitta där, typ. Konstig jag.

Killen träffade morsan och farsan för första gången ikväll. Ja, nångång ska ju vara den första. Stackaren var riktigt nervös, men jag märkte inte av det förrän vi stod utanför. ;) Hahaha. Usch, hemskt, jag vet hur det är. Det började bra inne i köket och jag tycktes inte märka någon större skillnad på honom. Vi pratade om allt från båtar till till resor och det flöt på fint. Killen lider av kattallergi, så vi kunde inte bli långvariga med tanke på att morsan har tio långhåriga kisar hemma. Jag ville inte gärna att han skulle kola vippen av syresbrist så vi sa hejdå och satte oss i bilen. Han vänder sig då mot mig och säger ”jag minns inte vad jag sagt, vad sa jag?”  Hahaha. Det framkom då att den stackaren varit så nervös att han inte visste vart han skulle ta vägen och mindes inte heller vad fan han hade sagt. Hihi.  Han är en bra skådespelare för det syntes då fan ingenting på honom.

 Jag tycker rätt synd om karlen. Inte nog med att jag kommer in i hans liv och sätter griller i huvudet på honom, vilket i och för sig roligt. Men, det följde även med en hund som sket på hans mattor det första han gjorde, pissade på hans golv dagligen, spydde i sängen, rev ner en antik leksak som gick i två delar, kasade runt på röven på de fina golven. När jag och killen låg i soffan och slutligent vågat närma oss varann kommer hundjävlen och hoppar sönder både honom och mig. Han har vält ut två glas rödvin, kommit bärandes på lister från köket och ja.. Listan kan göras lång. Haha.. Men jag då? Har jag varit skärpt under tiden som gått och dolt min klantiga sida? Nja, kanske inte riktigt. Vi hade inte känt varandra länge då jag satte mig i bilen efter att ha varit  hos Åke och gett honom mat och vatten. Jag tittade upp och skulle backa ut när jag till min förskräckelse såg något jag inte sett tidigare på framrutan. ”Är det där verkligen en spricka?”  Jag kan ju säga att jag svalde så högt att hela Grödby måste ha hört det. Jag blev totalt stel i varenda muskel och satt bara och gapade medans mina ögon var som klistrade på rutan. Jag bad till gud och hoppades på att mina böner skulle bli hörda. Detta är inte sant, det är inte sant. Det FÅR INTE vara sant! Jag sprang ut och gnuggade järnet på rutan och var övertygad om att det bara var skit. Men nä, där kunde jag stå och gnugga. På hans splinkans nya V70 var det nu alltså en stor jävla spricka i framrutan. Jag trodde jag skulle börja gråta alltså. Jag bara stod och tittade på sprickan och ville sjunka genom jorden. Hur skulle jag förklara detta? Jag hade ingen aning om hur den hade kommit, eller när. Den bara var där! Jag hade inget annat val än och ringa och berätta den fantastiska nyheten. Men killen tog det bra. Jag är kvar här än så länge i alla fall.

Men som om detta inte skulle vara nog får han nästan sätta livet till för att hälsa på svärföräldrarna. Haha.. Jag imponeras något fruktansvärt av honom.
Han är unik, han är idealet helt enkelt.

 

Ja, herregud (men den fan är ju aldrig till någon hjälp ändå).

Jag är glad och jag hoppas killen är det oxå, trots allt. =)

 

//Ciao!