Efter månader av funderingar har jag tillsist tagit steget. Jag har lämnat Fille, och det är med lättnad jag kan andas ut och faktiskt känna att detta var det enda rätta. Jag ljuger om jag säger att det inte är jobbigt, för även om det var mitt beslut, är det tufft. Jag gav det chans efter chans, men vi var inte ämnade för varann. Jag kan inte låta hoppet överta mitt förstånd i veckor, månader och kanske år. Jag har alltid satt andras behov framför mina egna och jag ger så mycket jag bara kan för att andra ska må bra. Det är sådan jag är. Men, jag är tjugofem år nu. Jag måste tänka på min framtid och inte stanna kvar i ett kaotiskt förhållande av praktiska skäl. Vi har vetat så länge, innerst inne, men någon var tvungen att ta tag i situationen.
Min hjärna och mitt hjärta talar äntligen samma språk.
Jag saknar semesterfirarna!
Bye..
