Imorse runt halv åtta gick jag och Affe ut i vanlig ordning, men vi gick ner mot sjön idag för omväxling skull. Vad jag inte lagt märke till innan, men som jag tydligt märkte idag, var att det var bara jag och pensionärerna ute. Det kändes lite konstigt, men mycket bättre än när man möter knarkarna i grannhuset. Jag har lärt mig tiderna rätt bra på när man bör gå ut och när man bör stanna inne. Egentligen är det inte knarkaren i huset som är otäck, utan alla dom som hänger utanför och springer ut och in och gör affärer.
Jag blev riktigt, riktigt skraj när jag för ett par dar sedan stod bakom huset vid en träddunge och rastade Affe. Det var mörkt ute men jag såg på avstånd två långa och en kort människa komma ut från huset där knarkarna håller till. De gick åt mitt håll och jag kände hur paniken steg. Jag är egenligen inte rädd för denna kategorin av misslyckanden i Bromölla, men jag kände inte igen människorna och det skrämde litegrann. Jag måste erkänna att det nog är första gången, i hela mitt liv som jag varit så rädd. Det är helt otroligt att man kan se ut så som dessa gjorde, men den ena liknade Quasimodo och den andra liknade en blandning mellan Di Leva och Golum. Den tredje såg jag inte lika tydligt. Det var en skrämmande syn alltså! Ansiktet på Quasimodo liknade mer en gris än en människa. Jag backade ännu längre bak in bland buskarna och tog upp Affe i famnen. Just som de passerade buskaget bad jag till gud att Affe skulle knipa käft, vilket han snällt gjorde. Jag var LIVRÄDD över att bli upptäckt..! Det var HEMSKT alltså! Dessa tre liknande resultatet av ett misslyckat försök eller forskningsprojekt. Det är skrämmande. Vilken människa som helst hade blivit livrädd. Mycket också för att de kom från grannen. Gud vet vad de snortat eller injicerat.
Men där stod vi, jag och min hund, knäpptysta i buskarna. Jag kände mig dum som fan, men vad skulle jag göra? Med den oturen jag alltid har väntade jag bara på att telefonen skulle börja ringa, men dra på trissor, jag hade tur denna gången. När de rundat huset och försvunnit, hoppade jag ur buskarna och pinnade på så in i helvete hemåt.
Vad i hela friden var det för några? Frågorna var många, men min enda tanke var att komma innanför min egen port så fort som möjligt.
Jag föredrar de tidiga morgnarna med pensionärerna. De får vara gnälliga, sura och allmänt trista när de tränger sig före i kön på Maxi eller gnäller på min parkering, men GUD vad jag älskar dem på morgnarna.
Ha det nice!
