Cancer och en hysterisk dotter.

Jo, men visst Joszef! Åke är en riktig gris på ca 300 pannor! Han är en mycket speciell herre och har kommit att betyda mycket för mig. 

Gräset är inte grönare på andra sidan, och av alla ”svin” som funnits i mitt liv, är han den enda som förstått det. ;)

Hänt idag då? Inte jätte mycket faktiskt. Elgubbarna har varit hemma hos morsan igen, så timmarna har tillbringats där till största delen.

Som ni alla redan vet lider ju jag av en fruktansvärd inbillningsförmåga när det gäller sjukdomar. Min mamma säger att jag är hypokondriker ut i fingerspetsarna, men själv tycker jag nog inte att det gått så långt. Men i vilket fall tänker jag en del på hur jag ska undvika att bli riktigt sjuk en dag, och det är ju inte fel. Men varför i hela fridens namn förföljer ordet cancer mig? Jag hatar ordet! Får rysningar av bara tanken! Det räcker att jag av en slump hamnar mitt i en tv-reklam om bröstcancer, sedan är hela min dag förstörd. Detta vet alla som känner mig. När det pratas sjukdomar och katastrofer i tv, radio eller rent allmänt, så måste jag evakuera eller byta kanal, fort.

Vi satt hemma hos morsan idag och det var O Winfrey på tv. Så vad snackade de om? Jo, cancer. Tjocktarmscancer, bröstcancer och alla möjliga former av den parasiten. Tydligen ska tjocktarmscancer och bröstcancer vara de två som är mest förädiska. Hjälp alltså. Detta ville jag inte höra. Jag tittade bort och kände kalla kårar. För att göra en enkel beskrivning på hur min kropp agerar så är det enkelt. Jag svettas som en blådåre, ögonen blir stora som tefat, och jag blir nästintill handlingsförlamad. Jag kan bryta alla ben i min kropp, smälla huvudet i en bilruta, det bekommer mig inte. Men ordet cancer kan få mig att börja gråta på stört.

Jag gick till ett annat rum för att skingra tankarna och lyckades rätt snabbt sudda ut ordet. Morsan undrade om jag skulle hänga med till affären, vilket jag tyckte lät som en bra ide.

Så stod vi då där, i vimlet bland en massa glödlampor, när jag plötsligt hör någon säga, bröstcancer.
Detta är fan inte sant, tänkte jag.

Jag vände mig om och såg en dam predika för en man. Och så var vi då där när man verkligen inte vill se eller höra, men något tvingar en att bestämt göra tvärtom. Medans mamma stod och undrade vilken watt lamporna skulle ha, stod jag med ryggen emot och lyssnade koncentrerat på mannen och damens samtal.

- Hon skickade ett mess för två veckor sedan där det stod att hon hade dåliga nyheter. Hon hade fått besked om att hon hade bröstcancer, sa damen.

- Du menar inte detta? sa mannen oroligt.

- Jo, det har spritt sig till lymfan och i fredags blev hon opererad.

 

Jag blev kall och sådär äckligt svettig igen. Varför förföljer detta mig? Morsan var tillsist färdig med det hon höll på med och vi satte oss i bilen och körde hem. Visiten i affären och tvreportaget tidigare på dan kom att innebära att jag hade hundra frågor till stackars mamma. 

- Hur många gånger om året kan man göra mammografi, mamma?
- Kan man överleva bröstcancer, mamma?
- Hur stor är chansen att jag som är så ung drabbas?
- Varför får man bröstcancer, mamma?
- Kan man operera bort tittsen och allt annat skit i förväg för att undvika att man får cancer?

Stackars mamma. Det kan inte vara lätt att ha en dotter som jag.
Fast det är nog mer synd om mig i så fall, för så fort jag kom hem slängde jag av mig tröjan och letade knölar som en dåre. Konsekvenserna av det? Jag har ont som fan. Ha ha..

Jävla skit.

En fråga kvarstår dock. Vi kvinnor kan ju upptäcka cancer i brösten. Jag kommer vara flitig och MYCKET noga med att regelbundet checka, fast inte riktigt så hysteriskt som idag.

Men hur gör jag med tjocktarmen?
Ähum?

 

Du milde tid.

Denna jävla cancer..