Sprang för glatta livet.

Så jäkla fort jag klippt en gräsmatta idag, har jag nog aldrig gjort. Jag hade på känn att jag skulle stöta på en och annan geting på färden, men inte 15-20 stycken. Vad trött jag blev. Än en gång är jag hes, har blivit idiotförklarad av grannarna och svettats som en tok. Men klippt – det blev det!

Träningen på bruks med bägge hundarna och Sabina gick väl sådär idag. Hädanefter blir det träning med en och en. Det blev alldeles för rörigt och jag kände hur irritationen steg när Sonja (ALDRIG) kan låta Affe vara ifred. Hon får växa till sig innan bägge kan följa med tillsammans igen. I övrigt hade vi en dålig dag. I momentet hopp över hinder har inte Affe hajat att han ska sätta sig efter att han hoppat, utan lägger sig på kommandot ”sitt”. Vi provade typ, 10 ggr, men han kopplade inte. Jag har tränat mycket tempo över hindret och det fungerar utmärkt, problemet är att han blir så ”hajalös” och väntar på bollen (som alltid innan) kommit farandes i en jävla fart bakifrån. Bollen är hans målbild, så när jag nu kommenderar ett sitt blir det kortslutning helt enkelt.

Rutan är samma problem som vanligt. Antingen stannar han på halva vägen in, eller ställer han sig till höger i rutan. Jag måste backa i träningen och lägga om.

Fjärren funkade bra idag, på två meters avstånd. TVÅ JÄVLA METRAR! Det blir till att backa där oxå och styra upp vad som blivit fel.

Inkallade med ställande funkar bra.
Fritt följet, kanon!
Apporten, kanon!
Läggandet, kanon!

Tar en paus från träningen två dagar och ska samla på mig ny energi och nya träningsmetoder tills på torsdag.

En stor jävla suck var det här!

Bye!

Ett hål i väggen och ett glas vinäger i huvudet.

Japp! Så sitter man här, i en låda (föreställande ett hus) och fryser litegrann. Ett stort hål har flyttat in i ena ytterväggen som så småningom ska fyllas ut med ett fönster. Jag antar att det ska upp en skiva av något slag under tiden.

Jag berättade ju om mina ”vatten-vinäger” glas. Jag har nog lyckats samla ihop ett par hundra flugor under dessa dagar. Jag tänkte tömma glaset i morse, men annat kom i vägen. Så senare idag skulle huset städas och i samma sekund som jag playar dammsugaren skär ett ramaskri in i öronen! Jag sprang ut i köket och höll på att DÖ när jag insåg vad som hänt! Hela glaset med vinäger, vatten, diskmedel och hundratals flugor prydde min söta dotters ansikte och hon skreeeek, jag skrek och hundarna blev tokiga. Jag vågade ju för fan knappt ta i henne heller så jag fick lyfta henne tröjaxlarna in i duschen. Stackars barn. Fan va äckligt det var! Vad har jag lärt mig av detta? Att ställa glaset så högt det bara är möjligt hädanefter!

Jag har tränat vovvarna i vanlig ordning och det gick bra idag oxå. Först Affe i Bromölla hemma hos min goda kamrat Sabina. Sedan Sonja på Sölvesborgs BK tillsammans med Annette.  Jag har problem med fjärrdirigeringen och tar tacksamt emot tips! Affe låser sig från läggande upp till sättande när jag är på 4-5 meters avstånd och – JA – jag har ökat avståndet successivt och belönat ett rätt sättande varje gång, både med boll och godis. Vilket jävla skitmoment rent ut sagt! Jag upplever att han bli låg när jag försöker sätta honom igen, beror det på mitt handtecken eller någon annan konstig signal jag skickar ut? Ställande under inkallning trodde jag av någon anledning skulle vara svårast i LK2, men det var ju tokenkelt jämfört med detta. Jag tror vi kommer bli kvar i tvåan ett bra tag, men det gör inget – vi har inga tider att passa. Det enda viktiga för mig är att vi har kul, jag och Affe. Alla vinster är bara en bonus. :)

Jag gav Sabina ett sjukt knep till fjärren idag då hon har samma problem som mig, knepet är direkt hämtat från fantasin. Jag sa att hon kunde binda fast en boll i en lina, hissa upp bollen i ett träd och hålla linan i handen. När han väl sätter sig upp hissar hon ner bollen skitsnabbt och vovven kommer bli överlycklig! Detta var lite halvt på skämt bör tilläggas. Vad tror ni dåren har gjort? Bundit linor och bollar i sin trädgård att grannarna måste tro att hon är galen! HAHA! Vilken stjärna den människan är. Haha! Sabina, lycka till. Jag låter er prova först, sen får jag se om jag tar efter! Milda Matilda.

Nej min själ! Dags att stämpla ut för denna dagen! Ha det fint gott folk!

*Vink, vink*

Äckligt va! Men en metod med garanterad effekt! Detta foto togs igår för att bevisa att knepet funkar, vad som sedan hände är ni ju informerade om nu.

 

"Hej mitt vinterland". Som sagt - det fläktar rätt bra.

What a day.

Mitt hjärninnehåll känns som innehållet i ett paket Bregott, och det vet väl de flesta hur det känns. Vilken helg, vilken vecka. Det har varit fullt ös från tidiga morgnar till sena kvällar. Jag är övertygad om att jag är tröttast i världen idag. =))

Idag har jag tagit vovvarna och dottern med mig till morsan för ett träningspass (och lite barnvakt på köpet). Jag är supernöjd över Sonjas framsteg och hennes kontakt med mig! Faktiskt aningen förbluffad! Tänk vad små steg kan göra och tänk vad positiv inlärning kan resultera i. Jag tränade Affe i rutan, men gav upp rätt snabbt. Mitt tålamod var nog inte på topp helt enkelt för att tragga ruta, fart och mittcentrering. Suck. Förbannade jäkla rutfan! Fjärren går inte heller riktigt som jag tänkt. Lägger sig i raketfart, sätter sig i raketfart NÄR jag står två meter framför honom. Går jag fem, sex meter iväg låser han sig från läggande till sättande. Börjar bli riktigt trist att inte hitta nyckeln i det momentet. Det är bara träning och träning som gäller. Apa, jag vill ju helst starta innan snön faller. Det är mitt mål.

Känner att stubinen varit farligt nära en explosion innan idag oxå. Det är så töntigt att jag knappt törs berätta det, vilket ordförråd man har. Jag stod inne på ”stora” toan och upptäckte till min fasa att det satt en gräshoppa på den ena skåpluckan. Behöver jag berätta vad som hände? Det var rena kalabaliken, jag gallskrek samtidgt som jag försökte hitta ut. Trots att dörren var vidöppen och ljuset var tänt, sprang jag nästan rätt in i karmen i panik. Jag skrek som en tok på sambon som satt inlåst på ”lilla” toaletten. ”KOM UT FÖR HELVETE! DET SITTER EN GRÄSHOPPA PÅ ”STORA” TOAN! SNABBA DIG!” Men inget hände.  ”HALLÅ?! SNABBA DIG!” Svaret jag fick var  ett lugnt och sansat ”jag sitter faktiskt på toa”. I ren panikrädsla skrek jag ”KOM UT DIN JÄKLA TARMKRYSTARE!” Efter en stund sansade jag mig och kopplade vad jag sagt, ”tarmkrystare”? Vad är en tarmkrystare egentligen? Jag hoppas inte dottern är gammal nog att snappa upp ord och meningar här i huset. Det hade ju varit rena döden om dagisfröken påtalat för mig att dottern kallat henne för ”tarmkrystare”.

Idag åkte min käre kamrat Kim, upp till Uppsala igen. Jag saknar faktiskt henne litegrann. =( Där ska hon studera till seminör och ha framtiden räddad, i alla fall ett tag framöver. Lite avundsjuk är jag nog på att hon får jobba med djur – något jag velat göra sedan barnsben. =) Kanske inte att just köra armen i ”äggalådan” på en ko, men det finns ju mycket annat. =) Jag unnar henne all lycka och välgång de kommande månaderna vid skolbänken.

I morgon bär det av till Sabina för hundträning med Affe på morgonen, och har jag ork tänkte jag träffa Annette för lite socialträning med Sonja på kvällen. Kanske var jag lite dum när jag planerade in måndag kväll med Annette när jag visste att jag skulle iväg på morgonen. Äsch! Det ska nog gå bra!

För första gången i mitt liv har jag verkligen känt på hur det är att vara massmördare. Efter att ha ropat efter hjälp på facebook  mot de där satans bananflugorna fick jag napp! 2 delar vinäger, en del vatten och en droppe diskmedel (för ytspänningens skull). Det finns inte en fluga så långt ögat kan nå, för alla ligger i glaset! Men hur dum får en fluga vara egentligen?! Det är ju inte så att de av misstag flyger ner och inte kommer upp igen. Det ser ut som att de står från kanten och hoppar ner.

Nä, min själ! Nu är det slut för dagen!

Lite från träningen idag. Sonja snusar på apportbocken. :)

Kontaktövning. Hon är lyhörd och väldigt mån om att göra rätt. :)

Supernöjd med hennes position och hennes kontakt. Vi är fortfarande i ett "lekstadie" och mitt enda mål nu är att hon bibehåller rätt läge och att hon fortsätter arbeta så här fint med kommunikationen. :)

Affe i frittfölj och dottern i rutan! =))

Sommar, framgång och en gnutta oro!

Ni tjatar så hemskt, så jag känner mig lite halvt tvungen att uppdatera. =) Varför ska det vara så svårt att hålla bloggen i liv och vad har hänt under dessa månader av skrivtorka?

Jag har tagit emot en omplaceringshund, en schabrador. Jag är strängeligen emot allt vad blandraser och tillverkning heter och skulle aldrig gynna en blandrasuppfödare, men detta var en annan sak. Jag kan inte blunda när djur far illa, sen får det vara vilken hybrid det vill. Denna hunden behövde akut omplaceras och jag hade möjlighet att öppna mina dörrar för henne. Efter en tids acklimatisering har vi nu sakta börjat träna och det finns bara ett ord att säga om henne, hon kommer bli en stjärna!

Jag har startat Affe i lydnadsklass 1 tre gånger och fått ett LP1. Jag är världens stoltaste matte! Tänk att vi tog oss ut på banan trots allt.. Nu ger vi oss in i tvåan med ännu bättre kontakt, ännu mer motivation och en sjuhelvetes vilja! Vi behövde detta och jag har bara en sak att säga er som fullständigt dömde ut min hund – den som spottar i smeten får igen det i kakan.

Sen har jag börjat spela med mitt gamla band Rock Bottom igen! Det känns förjävla bra! Dessvärre gick min underbara keyboard sönder – EN MÅNAD INNAN SPELNING PÅ HELGEÅFESTVALEN! Lyckat va?! Så jag hade panik som hette duga, men mitt underbara försäkringsbolag gick in och hjälpte mig, så nu står det en ny spelkamrat i mitt vardagsrum och jag är övertygad om att vi kommer ha jävligt kul ihop! Känner mig laddad och redo för underhållning!

Sen har vi varit på vår första semester med dottern och två hundar. Det var high life under hela resan, men vi hade det bra. =) För första gången i vuxen ålder fick jag umgås med min rara familj (mor, far, syskon, syskonbarn, svägerskor, svågrar, en kär kusin och hans familj m.m.) i ett par dagar utan en massa stress och jäkt. Det var kul! Dessvärre var semestern allt för kort och dottern vägrade bestämt att sova om nätterna.

Jag har blivit faster oxå! Putte och Lina har kommit till skott och resultatet blev en tösabit som ska heta Enya! =)

Sen har jag haft hjärtinfarkt med. Eller ja, det var nog inte hjärtinfarkt, men något var det! Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag fick mig en rejäl tankeställare! Fy fan alltså! I en veckas tid stack det i bröstet och  hjärtslagen brände något djuriskt. Jag var övertygad om att jag skulle dö natten innan avresa till Öland. Hujedamej. Senare drabbades jag av en djurisk huvudvärk som vägrade ge sig och jag var tvungen att åka in och kolla upp vad som var fel. Då visade det sig att jag hade vätska precis ovanför ögonen, typ inne där nånstans och jag fick en jävla massa piller att knapra. Ett märkligt virus hade satt sig i min kropp och yttrade sig såhär. Scary. =// Nu mår jag bra igen och dödsångesten är ett minne blott.

Sen har jag något väldigt hemskt att berätta. Vår kära familjemedlem Saga har gått ur tiden, och vi saknar henne något hopplöst mycket. Hon fick troligen en hjärnblödning och det var förjävligt att se.  Min sista bild av henne och när hon fick hjärnblödningen är tragisk, men jag försöker tänka på allt gott vi fick tillsammans. Hon är och förblir alltid Donnan i huset!

Vi har påbörjat renoveringen av huset och tro mig – det är jobbigt som fanken! Ibland skulle jag kunna strypa allt vad människor heter och humöret svajar kraftigt! Det är inte alls kul att sitta i vardagsrummet framför datorn och upptäcka att luggen åker fram och tillbaks. Det blåser hejvilt rätt igenom huset! Eller historien om när man storstädat hela lyan, går och duschar, kommer ut och hela jävla huset är fullkomligt insmetat  av grus och sand. ”Ring psyk någon!” – eller ge mig hundens koppel och ett lämpligt träd.
Men det kommer något gott ur allt (säger de som vet).

Jag ska börja läsa till hösten! Omvårdnadsutbildning med inriktning på akutsjukvård! Äntligen ska jag ta tag i mitt liv – 13 år senare än alla andra. Jag har blandade känslor inför att sätta mig vid skolbänken igen. Jag har blivit socialt invalidiserat på något vis. Men jag ska nog ro detta skepp i land, jag har ju liksom inget val.

Sen ska ju den lilla stjärnan skolas in på dagis i september och jag är så livrädd så det är fan inte sant! Men jag vet nog inte för vad? Är bara rädd för alla dessa förändringar som jagar ikapp mig nästa månad. Man hoppar in i en ny era liksom och jag känner mig långt ifrån redo för det! Hjälp! =//

Vad har mer hänt? Det händer saker i mitt liv varje dag och jag kan omöjligt komma ihåg allt. Undra om jag börjar bli senildement? Äsch, i så fall hade jag väl glömt det lika fort igen misstänker jag.

Sådär ja! Det var en kort uppdatering om vad som händer här! Ha det fint folk! =)

En av våra vinster, denna i Olofström. =)

Min underbara Sonja..

Vår första vinst i Hörby. :)

Snyggingen. =)

Min tredje och sista tävling i lydnadsklass 1 på Kristianstad BK. =)

Sen har vi ju självklart besökt Sweden Rock en kväll. =)

Sen har vi då mannen i mitt liv! Han mår bra och ser ut att hänga med ett bra tag till!

För exakt 28 år sedan..

… låg min mor och våndades som en idiot. Det var dagen då en knubbig unge kröp ut med ett utstående öra, ett halvcharmigt (?!) överbett och en typisk finländsk näsa – det var jag det.  Grattis på mig..!

Dagen har spenderats på lydnadstävlingar i Ronneby med min snälla kamrat Kim. Hon hade bakat och min stackars arma mage stod rätt ut många timmar efter. Fy fan va bugastinner jag var! Men förrutom ett hejdundrande kakätandet ägnade jag även mycket tid åt att titta på alla människor och hundar, det var intressant! Vilket ekipage min tränare och goda vän Jörgen och hans Zito är. Jag fick gåshud när jag för tusende gången insåg hur jävla duktig karln och hans hund är och hur mycket jobb det ligger bakom. Gratulerar till de 306 (307 ?) poäng du rodde i land! Jag tror vovven hans ska flytta hem till mig snart, jag lånar honom gärna – livet ut om så skulle vara. Men vilket uppvak denna dagen bjöd på! I maj eller juni ska jag starta Affe och det ska bli intressant. =) Han har varit redo för 1.an i 3 år nu, men jag hade ju lite annat för mig bredvid hundträning för ca 2 år sedan. Kelly tillverkades, jag blev tjock som en öltunna, jag förlöstes, jag blev mamma på heltid och NU – nu är jag på G igen! Nu fyller Kelly 1 år och jag tycker det är dags för pappsen att ta över lite. Jag och Affe har legat i hårdträning i 2 månader och det mesta har fallit på plats, för andra gången. Jag har hittat mig ett fint träningsgäng där bland annat min mor medverkar flitig och en hel del nya vänner. Jag uppskattar människor utan behov av inbördes beundran – människor som kan vara som de är och som bjuder på tabbar och grodor! Det är ju så det ska vara. Hade lydnad gått som på räls hade man ju inte haft något att träna för. =) Jag har lovat Affe att ta oss igenom 1.an och 2.an, sen får vi se vad som händer. Vi har en höft att ta hänsyn till. Vi vet aldrig när den lägger av, men så länge Affe mår bra ska vi leva ett normalt liv.

Annars då? Jo, det luktar vår och äldre herre här ute. Jag vågar knappt köra till civilisationen för att handla för jag känner verkligen att jag stinker ren och skär kreatursavföring. Trevligt! Men ska jag väga det bra mot det mindre bra så vinner kategorin ”bra”. Det gör inget om jag luktar skit – det gör vi alla här ute. Och jag har har aldrig haft bättre grannar! Det är Ture, Ethel, Roland m.f i åldrarna 75 +, sen har vi en yngre generation i åldrarna 50 + och sedan har vi oss själva och ett par andra vänner i samma ålder. Håkan var över hos Karl och Yngve (60 +) igår kväll och tog en rackarbajsare och kom hem och sa att han inte haft så roligt på länge. Känns förjävla skönt att slippa de där förbannade danseskorna, sminket och de trendigaste kläderna. Här går jag över till grannen i mina sletna tofflor och spelar dragspel. Det är glädje det. =)

Nä mina vänner! Nu ger jag upp för idag!

Vink, vink!

Hallå, wake up. =)

Så där ja!

Min underbara gammelman Åke sover middag. =)

Det ska läras i tid, är man bondtös så är man. =)

Vilket hemskt minne.

Jag surfade runt på facebook och fick läsa en statusuppdatering där en person under dagen lyckats låsa sig själv ute. Det fick mig genast att tänka på den gången jag gjorde detta själv. Ett minne jag bara MÅSTE dela med mig av.

Jag bodde i en lägenhet på första våning tillsammans med min dåvarande kille, ovanför mig bodde en lastgammal snuskgubbe som hette Karl Wik och i resterande lägenheter bodde det mest ungdomar. Jag hade varit ute och svirat en kväll och får med facit i hand erkänna att jag antagligen druckit alltför mycket. Jag minns att jag kom hem sent den natten, öppnade dörren in till min lägenhet och gick och la mig. Vad som sedan hände vet jag inte och jag lär aldrig få veta heller.

Jag vaknade i min trappuppgång, i bara trosor och en kort kavaj. Jag förstod ABSOLUT ingenting och fick genast lite smått panik! Vad gjorde jag där? Jag blev vansinnig och trodde på fullaste allvar att min sämre hälft kastat ut mig, hur hade jag annars hamnat där? Det var visserligen inte likt honom, men ändå? Det var mitt enda svar på frågan just då. Jag reser mig upp och är på krigsstigen. Nu skulle den djävulen få! Jag springer nerför trappen och kastar mig på lägenhetsdörren. ”ÖPPNA DIN FÖRBANNADE IDIOT!” – skriker jag högljutt, men jag får ingen reaktion. Jag bankar som en vettvilling på dörren och skriker ”FAN TA DIG NÄR DU ÖPPNAR!!!” Jag hör hur en annan dörr öppnas och stängs i trappuppgången, men det berör mig inte, de får tycka vad de vill om mig, men IN ska jag! Jag tar tag i handtaget och rycker det upp och ner och skriker ännu mer.  Då hör jag något inifrån lägenheten och jag flyger på dörren som en blodtörstig best ”ÖPPNA DIN LILLE JÄVEL! ÖPPNA!” Men karln öppnar inte dörren! Jag förstår ingenting! Vad har jag gjort och varför öppnar han inte!? Jag grips av panik! Ska jag stå här halvnäck och bara vänta tills folk börjar strömma in och ur lägenheterna på morgonkvisten? Vad kommer de då ta mig för? Paniken växer. Jag böjer mig ner och ska öppna brevinkastet och upptäcker till min fasa att det inte är mitt namn som står på dörren! Jag kan säga att jag drabbades av den värsta ångestattacken ever, EVER! På dörren står det Karl Wik, grannen ovanför! Jag for nerför trapporna med hjärtat halsen! Shit, shit, shit! Nu står snart snutarna utanför och kör mig till psykakuten! Hjälp! Jag kastar mig på min egen dörr och bankar och skriker, men ingen reaktion. Jag vågar inte stå där så länge med tanke på vad jag pysslat med en trappa upp utan jag springer ut och hoppas jag kan nå upp till mina fönster.

Jag klättrar upp på ett cykelställ och ser till min stora lycka att det ena fönstret är öppet litegrann! Jag skriker åter igen och hoppas på en reaktion inifrån lägenheten, men icke. Då finns det inget mer att göra än att bryta upp fönstret! Halvnaken i min lilla kavaj häver jag mig upp och sliter upp fönstret med all kraft! Då springer exet livrädd ut från sovrummet och frågar vad fan jag håller på med! Jag var i upplösningstillstånd och skriker tillbaks ”DET VET VÄL DU! DU HAR JU KASTAT UT MIG!” Han står frågande och glor på mig. Han säger, ”du kom hem, gick och la dig och sedan vaknar jag av ett jävla oväsen och när jag springer ut för att se vad det var, hänger du ursinnig i fönstret! Varför i hela fridens namn skulle jag kasta ut dig?”

Jag vet än idag inte varför eller hur jag hamnade i trappuppgången denna lördagnatt.

Det enda jag vet är att jag aldrig någonsin skämts så mycket i hela mitt liv och jag undvek Karl Wik tills dess att jag bytte adress.

Vilket hemskt minne.

Evigheten var precis runt hörnet.

Så var vi då där igen. Åke avvek ordentligt från det normala, han slutade äta, han kom inte ut ur sitt hus, han såg sorgsen ut. Benen bar honom knappt. Jag fick panik.. Jag orkar inte med denna dramatik, denna hemska smärta i bröstet då jag står som ansvarig för ett mycket viktigt beslut – att släcka min väns liv. Jag var illamående och kräkte nästan av den ångest som svepte över mig. Tänk om det hade funnits ett liknande tillvägagångssätt på stora djur som vi har med våra små sällskapsdjur, ge dem en spruta, låta djuren somna in i våra armar – vara med in i det sista. Jag mår fruktansvärt illa över hur man måste gå tillväga med stora djur. Det är så dramatiskt, så fasansfullt, så förskräckligt.

Som djurägare i denna sits har du rätt mycket att ansvara över. Du får själv ringa ut en jägare  som sköter avlivningen eftersom veterinärerna inte gärna gör det för risken att något kan gå mycket snett, du måste planera hur det hela ska gå tillväga för att minska stressfaktorn för djuret, du måste ringa till Svensk Lantbrukstjänst som kan hämta det döda djuret, eftersom det inte går att gräva ner något nu. Dit måste man ringa några dagar innan eftersom de planerar sina turer. Sen måste man planera och hitta någon som vill frakta djuret ut från hagen, för att Lantbrukstjänst ska kunna komma åt det. En stor lastbil kommer inte in här på gården. I allt detta gråter du som en idiot, du ser djuret varje dag och de nio år ni haft tillsammans spelas upp i ditt huvud. Samtidigt vet du att det som ska hända din bästa vän om några dar, är helt omöjligt att föreställa sig. Han ska inte somna in i din armar.. så som alla djurägare hade önskat som ett fint avslut. Den ångesten och den paniken tar sönder dig inombords. Min högsta önskan om att ha honom nergrävd här hemma är till att förglömma.. Det är inte rätt tid på året. ;(

Allt var klart. Jag ringde alla inblandade. Ett datum var bestämt. Jag gick ut senare på dagen för att titta till min älskade gris. Jag vet inte vad som hänt, men där stod han, åt sin mat och nöffade mot mig. Han var fortfarande stapplig om frambenen, men han tog sig fram nätt och jämt. Senare på kvällen gick jag ut igen, och där kom han gåendes från sitt hus när jag kallade. Så som min gamle gode vän alltid gör..

Jag tvekade inte ett ögonblick, utan bestämde mig för att avbryta avlivningen så till vida att han inte blir sämre här i dagarna. Han ville inte till evigheten ännu.. Han vill vara med oss ett tag till, jag ser det, jag känner det.

Vilken känslostorm, det var så nära, det var så hemskt nära. Jag är minst sagt häpen över denna plötsliga vändning. Jag förstår inte vad som hände under de timmar jag var inne och ringde alla viktiga samtal. Jag tror på något ovan molnen, inte minst efter denna händelse..

Jag gick ut i morse och av någon anledning rann tårarna, jag vet inte om det var av ren lättnad eller om jag fruktade det värsta – igen..

Men där kom han gåendes från sitt hus när jag kallade – så som min gamle goda vän alltid gör..

Tänk att ett djur kan betyda så oerhört mycket..

/A

Artist, hundvakt, dragspel och lilla Åke!

Fan vad det var längesen jag var här, hur gick det med min comeback egentligen? Lika bra som alla andra jävla återkomster. Förra veckan skulle jag och Affe göra en nydebut på klubben med några gamla träningskompisar. Det började skitbra med att dottern fick 39 graders feber. Suck, tack och lov är hon bättre nu. =)

Min lilla Åke har nog drabbats av en förkylning. Han kom inte ut i morse, vilket är ett högst ovanligt beteende. Han hade inte heller ätit upp maten han serverades i gårkväll. Undra vad det är med honom? Han snörvlade mycket när jag var inne och hälsade på honom i hans hus, stackars Åke.. Nu tänker säkert samtliga att det finns veterinärer att ringa ut – ja, det finns det, men det finns inte mycket att göra när de varken vill eller kan gå nära honom. Jag ska ändå göra ett tappert försök att få hit farbror doktorn om han inte blir bättre.

Jag har mors kära hund här på visit i 14 dar. Både Affe och jag kommer vara magra som hitterävar när denna period är över, tro mig. Denna lilla vildbase kräver otroligt med aktivitet. Jag kan gå en runda på 8.1 km (det är långt!) lägga ett spår, låta honom leka med kamraterna här i huset och likt förbannat står han och glor på mig och jag ser hur han tänker ”aha? vad ska vi göra nu då?”. Men bordercollie ligger pladask efter en hel dag med aktiviteter, men det syns inte på denna hund. Det är roligt att ha honom här, även om han tar enormt mycket plats och snor uppmärksamhet och tid från de andra vovvarna i huset. Haha! =)

Jag har sålt mitt Walter Special (Hagström) och köpte ett annat Walter Special tillverkat av Hohner – jag pratar dragspel nu till er som inte hänger med. =) Fy för bubblan vad nöjd jag är och att jag alltid ska ha sådan tur att hitta riktigt duktiga och autoriserade reparatörer! Jag känner så otroligt mycket för att ut och spela och ha kul, hur ska jag bära mig åt? Dragspelen blir ju bara ett spexintrument, för jag är ju keyboardist i grund och botten. Min telefon är tystare än döden själv nu för tiden. Innan ringde det till höger och vänster och det regnade erbjudanden om att spela i band, men nu…. nu är det så tyst. Jag tackade nej, nej och åter nej. Jag ångrar mig, och det gör jag duktigt.

Jag får nöja mig med att spela sönder öronen på hundar, sambo och barn. Jag får drömma vidare om den plats på scen som jag faktiskt hade under mina 7 år i Rock Bottom. Jag förstod inte då vad jag skulle gå miste om när jag sa upp min plats i bandet. Nu, några år efter inser jag vilket fruktansvärt ointelligent beslut det var. Jag önskar att jag hade kunnat skylla detta snedsteg på någon annan, vilket jag till viss del gjorde då.  Men jag var väl vuxen nog att inte styras av någon annan, kan tyckas. Min medverkan i bandet har i alla fall gett mig enormt mycket erfarenhet och glädje – även om vi hade våra rejäla dyster sometimes.

En vacker dag står jag där kanske igen. 75 år och ambassadör för Visans Vänner.

Mm, skitkul.. suck.

Ciao!

Fint va? Min lilla pärla. :)

Älskade pluttefia=)

Skoskav & snuskgubbar.

Helgens party blev lyckat. Huset var fullt av trevliga människor, vi sjöng, spelade och pratade en massa skit. Alla verkade nöjda med kvällen. =) Jag vet två stycken som inte är fullt lika glada dock, och det är mina två hälar. Men det får jag ta. Fan vad ont det gör, och det blir inte bättre av att gå några kilometer varje dag med Affe. Aj, aj! Om en vecka lär man kunna se rätt upp i stortån om jag inte låter möget läka igen. Varför köpte jag pumps? Jag som snackat så mycket dynga om just den typen av sko!? ”Jag skulle aldrig få för mig att använda en så töntig jävla sko! Det är bara löjliga stadsbor som tar på sig stilettklack och rosa kläder”. Hur såg jag själv ut i lördags? Jo, jag hade rosa jeans och svarta pumps. *SKÄMS* på mig. Ska aldrig klä mig så igen.

Vi avrundade lördagkvällen genom att åka till Rundella och dansa och lyssna till Lady lucks rockabilly combo. Det var det SÄMSTA jag någonsin lyssnat på. Inte en enda gång drog artisterna på smilbanden, musiken lät som något katten dragit in och låtarna de spelade var under all kritik. Shit, vad dåligt. Att de överhuvudtaget får spelningar är bra märkligt…!

Tack alla underbara vänner för en kanonkväll!

Måndagen som följde gick enligt de vanliga rutinerna. Men något jag kommer minnas extra från denna dagen var ett mycket underligt telefonsamtal. Det ringde från dolt nummer och i andra änden av linjen frågade en man mig om jag var intresserad av att extraknäcka våren och hösten 2011. Eftersom mannen lät trevlig och seriös så sa jag att det inte alls kunde vara en omöjlighet, men jag undrade såklart vad för arbete jag skulle utföra. Då berättade han för mig att jag skulle få nylonstrumpor hemskickade till mig som jag skulle använda flitigt i tre dagar, sedan skulle jag skicka tillbaks de använda nylonstrumporna till honom. Jag började gapskratta och frågade om han drev med mig – men det gjorde han nog inte. Jag la på luren, men han ringde upp igen, jag svarade inte. Igår hade han nog ringt igen. Vilket psyko?

Vad är det för lustigt folk? Skulle jag gått med på detta hade jag plockat upp hundens skit med dem och skickat tillbaks dom. Då hade elitrunkaren blivit bra besviken. Jag hade kanske botat hans läggning för strumpbyxor för all framtid. Äckelgubbe.

Idag ska jag till tandläkaren och förmodligen rycka ännu en tand i flabben. Jag är sååå rädd! Om de nu ska ta den tanden kommer jag se förjävlig ut! Jag måste spara massor av pengar och snygga upp truten i så fall. *HJÄRTAT SLÅR!* Vem fan vill bara ha EN ENDA tand på ena sidan av underkäken liksom!?

HJÄLP MIG! *SNYFT*!

Är det såna här jag ska ragga upp snart? Fy fan, stackars mig!

Så var det dags..

Fy satan vad rent och fint det är här. Vi steg upp klockan 8 och påbörjade städningen. Halleda…! Såhär rent har det aldrig varit.

Kelly har åkt till farfar och Åsa.. Det känns i hjärtat. Lite bölig blir man, men samtidigt vet jag att hon kommer ha det jätteroligt och att hon är i goda händer. Men jag är van vid att ha henne hos mig 24 timmar om dygnet, så visst känns det. Men det är viktigt att jag och Håkan gör något roligt tillsammans. Saknar min lilla plutt! :)

Nu inväntar vi gästerna och ser fram emot kvällen. :) Det är så mycket nytt folk och jag ser med glädje fram emot att träffa samtliga nya bekantskaper.

Ha en jättetrevlig lördagkväll alla!

Nu slår vi klackarna i taket!

/A